Löntagarna skulle fram ur fonden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Arkitekten bakom Den svenska modellen och löntagarfonderna, professor Rudolf Meidner, är död.
Få personer har i modern tid haft så stor betydelse för samhället och för arbetarrörelsen som Meidner.
Full sysselsättning var alltid hans ledstjärna. Löntagarfonderna blev en logisk byggsten i det mödosamma arbetet. Arbetarna skulle få makt också över kapitalet för att säkra investeringar och jobb i framtiden.
Det är ägandet som avgör. Där ligger makten, upprepade han envist hela livet.
Rudolf Meidner föddes i Breslau i Tyskland 1914 i en judisk högborgerlig familj. Som 18-åring lämnade han depressionens Tyskland 1933 och tog sig till Sverige.1945 lockades han till LO:s utredningsavdelning av Gösta Rehn. De två utvecklade Den svenska modellen, den fulla sysselsättningens och solidariska lönepolitikens modell där samhällets ansvar var att sköta arbetsmarknadspolitiken. En politik för jämlikhet, rättvisa och ekonomisk stabilisering.
Jag träffade Rudolf Meidner första gången när han fått uppdraget att utreda frågan ”kollektiv kapitalbildning”. Den solidariska lönepolitiken ledde till väldiga övervinster när de anställda också i de mest framgångsrika företagen avstod från höga löneökningar. Det var problemet som Meidner skulle lösa.
Rudolf satt i ett litet rum åt gården i den väldiga LO-borgen. Jag fick många gånger diskutera fonderna med honom. Alltid var han lite buttert motsträvig innan han fascinerande men sakligt förklarade hur makten, fonderna och demokratin hängde ihop. Politisk demokrati var inte tillräckligt. Det kapitalistiska fåtalsväldet i företagen måste brytas och ekonomin demokratiseras, ansåg han.
Hela löntagarfondsepoken blev dramatisk. Till en början brydde sig varken LO eller Olof Palme om vad Meidner sysslade med. Genombrottet kom på LO-kongressen i juni 1976. Delegaterna inte bara applåderade och sa ja. De reste sig spontant och sjöng Internationalen. Jag har aldrig upplevt en sådan stämning. Det liknade ett väckelsemöte.
Förslaget slog ned som en bomb i regeringen mitt i valrörelsen och anses ha bidragit till valförlusten -76. Riksdagen antog ett urvattnat förslag först 1983. Fem år senare lade regeringen Bildt ner fonderna.
Rudolf Meidner var i hela sitt liv forskare, expert och tjänsteman. Politiken och schackrandet ställde han sig vid sidan av. Hans integritet var omutlig. Efter löntagarfondsstriden var han besviken på socialdemokratin som han ansåg förfuskat fonderna och – kanske ännu värre – på nittiotalet övergivit den fulla sysselsättningen och därmed Den svenska modellen.
Sista gången jag träffade honom talade vi om problemen med massarbetslösheten i Europa. Den oroade honom in i själen. Han sa ungefär: a”Massarbetslösheten är inte kapitalismens problem. Den är kapitalismens lösning för att hålla lönerna och arbetarna nere. Arbetslösheten är folkets, löntagarnas problem”.
Rudolf Meidner blev gammal, 91 år. Intellektuellt förblev han hela livet ung.