Persson vände demokratin ryggen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Utkastet till valmanifest delades ut vid bordet. Socialdemokraternas verkställande utskott fick läsa det under mötet och komma med snabba synpunkter. Sedan fick ledamöterna lämna in dokumentet igen.
Partistyrelsen fick en ny version den 18 augusti. Ledamöterna hade minimalt med tid att granska texten. Ingen bra förutsättning för eftertanke och demokratisk debatt. Medierna väntade utanför och det var svårt att invända mot hur Göran Perssons spökskrivare formulerade ändringarna.
Om manifestet kunnat diskuteras friare hade kanske jobben fått en mer framträdande plats och valrörelsen gått bättre.
Är detta enbart en effekt av den medialiserade demokratin där läckor anses livsfarliga för ett politiskt parti? Eller ett symptom på hur Göran Persson koncentrerat makten till sig själv och en liten krets däromkring?
Förklaringarna hör ihop, men nog borde den partistyrelse som kongressen valt ha fått spela en större roll. Där finns känselspröten ut till medlemmarnas vardag.
Göran Persson och hans närmaste krets gjorde inte de ideologiska skillnaderna tillräckligt tydliga. Det hade verkligen behövts i detta val.
Fredrik Reinfeldt förmedlade ett intryck av ett parti som gått mot mitten. Socialdemokraternas attacker om försämrad a-kassa räckte inte för att bryta den bilden.
Med en annan politik hade regeringen Persson kunnat vara mer offensiv.
Ta bostäderna. Partikongress efter partikongress har efterlyst statliga satsningar på en social bostadspolitik.
Inga löften nu, blev svaret från Pär Nuders finansdepartement. Beskeden om framtidens bostadsfinansiering sköts upp till år 2008. I stället verkade socialdemokraterna överrumplade när alliansen lovade avskaffa fastighetsskatten. Svaret på utspelet blev ett hastigt löfte att frysa taxeringsvärdena för villor, utan några positiva besked till de boende i flerfamiljshusen.
Eller integrationspolitiken. En av mandatperiodens ”två stora utmaningar”, enligt regeringsförklaringen 2002. Utredaren Lars Rådh föreslog en bättre flyktingmottagning ett år senare. Väldigt lite hände. Det blev inte heller någon ny, förbättrad storstadssatsning. Finansdepartementet blockerade.
Eller elpriserna. Den socialdemokratiska regeringen styrde inte Vattenfall tillräckligt och klarade inte att möta kritiken av avregleringar på andra områden.
Det finns fler områden där regeringen hade kunnat göra de politiska skillnaderna tydliga. Utrikespolitiken blev tunnare efter Anna Lindhs död. EU gömdes undan. Regeringen gjorde inte tillräckligt för att minska socialbidragsberoendet och barnfattigdomen, trots kraftiga överskott i de offentliga finanserna.
Och så jobben, förstås. Hur kunde kretsen kring Göran Persson så länge tro att arbetslösheten skulle minska utan ordentliga statliga satsningar?
Den socialdemokratiska förnyelsen måste handla om mer än namnet på nästa partiledare. Det behövs en förändrad politik och en ny syn på hur ett parti bör ledas.