Stefan Löfven hör hemma i karantän
Jag minns en kille som hatade klassamhället, sen blev han ordförande för en bank
“Ha principer på pappret. Gör karriär inom politiken. Sälj dig därefter till PR-branschen”.
Den senaste i raden att göra politiker-klassikern är Sveriges före detta statsminister, Stefan Löfven. Han ska nu bli kollega med Anders Borg på byrån Rud Pedersen Public Affairs. Den gamle svetsaren har nämligen fått jobb som PR-konsult.
Eller som Löfven själv uttrycker det: ”Jag ska vara en länk mellan den politiska arenan och näringslivet”.
Om jag är förvånad över att ännu en sosse går till näringslivet? Nej.
Om jag är mer förvånad över att en person som Löfven ska jobba som PR-konsult? Ja.
Löfven är en person som osar mer grillad korv än kanapéer. Jag kan inte ens föreställa mig honom mingla. Vad ska han egentligen göra som PR-konsult?
Dessutom svider det till, trots att Löfven inte varit känd som socialdemokraternas rödaste ros. När det kommer till politiker som profilerar sig till vänster vill jag åtminstone tro på att de står för någonting. Därför gör det ont när ännu en sosse tar klivet över till andra sidan.
Prata inte med mig om klassamhället, sa Göran Persson, och blev ordförande i en bank.
Jag tror att fler svenskar delar den här känslan. Det är anledningen till att man inte reagerar lika kraftigt när högerns politiker gör detsamma. När det kommer till borgare så förväntar man sig att dörrarna mellan näringslivet och Kristerssons regering står vidöppna.
Det förvånar mig inte ett dugg att friskolelobbyisten Lotta Edholm (L) blev skolminister i Kristerssons regering. Min haka sitter kvar i käken när det kommer fram att Johan Pehrson (L) äger aktier i ett säkerhetsbolag samtidigt som han vill storsatsa på ordningsvakter.
Eftersom moralen är stendöd, så har jag två förslag.
Det första är att göra det som Reformisterna redan föreslagit: inför ett lobbyregister i Riksdagen. I dag kan vi enkelt få reda på vilka lobbyist våra svenska Europaparlamentariker möter, men inte svenska ministrar?
Den ekvationen går inte ihop. Därför behöver den ändras.
Dessutom borde vi införa en längre karantäntid för de som en gång jobbat i politikens innersta mitt. Ett år, som vi har idag, är för kort. Vad sägs om fem år? Det borde ändå vara tillräckligt lång tid.
Under dessa år får en person som tidigare jobbat i Regeringskansliet, inte ta ett jobb i privat sektor som rör det ämne som de en gång bestämde över.
Denna karantänstid bör också finnas för den som är aktivt statsråd. Ja, jag tittar på er, Pehrson och Edholm.
Det kan låta krasst, men det hela är faktiskt en fråga om förtroende. Förtroende för demokratin och dess företrädare.
Att man som väljare ska kunna lita på sina folkvalda.
Man kanske inte, sorgligt nog, kan begära av en socialdemokratisk politiker att hen ska hata klassamhället.
Men man borde kunna förvänta sig att hen ska vilja reglera svängdörrarna mellan den politiska arenan och näringslivet – inte vara en länk däremellan.