Vi sålde friheten för en köksö och golvvärme
Clint Eastwood rider iväg mot horisonten
I bilstereon sjunger Totta Näslund ”Jag får aldrig nånsin nog” och jag inser hur mycket den rösten är saknad. Men jag känner också hur musiken ställer en fråga.
Hur kunde det bli så här? Hur kunde min generation som växt upp med de här låtarna, de här idealen, göra svenskarna till ett av Europas mest skuldsatta folk?
Allt handlar ju om frihet, om att vara sann mot sig själv och bevara sin integritet.
”När dom vill lära dig att krypa är det dags att gå”, sjunger Totta Näslund.
Han var inte ensam. Hela populärkulturen är ju full av män – jag vet att det finns en genusfråga här - som vägrar att anpassa sig.
Cowboys, bikers och lastbilschaufförer. Rika rockstjärnor och fattiga poeter. Revolutionärer och drömmare. Backpackers och lillasyskonet tågluffaren.
Res med lätt packning. Det var så där idealen såg ut under min uppväxt.
Peter Fonda som kör sin Harley Davidson rakt mot det ofrånkomliga slutet
En Clint Eastwood som rider mot horisonten i slutet av ”Mannen med oxpiskan” från 1973. En Kris Kistofferson styr sin långtradare i ”Konvoj” från 1978. Och naturligtvis Peter Fonda som kör sin Panhead rakt mot det ofrånkomliga slutet i ”Easy Rider” från 1969.
Jag måste nämna Susan Sarandon och Geena Davis flykt undan orättvisan i ”Thelma & Louise” från 1991.
Frihet, och som Ernst Wigforss och senare Göran Persson har påpekat är den som är satt i skuld inte fri.
Också friheten har sitt pris. ”Freedom’s just another word for nothing left to lose”, som Kris Kristofferson skrev och Janis Joplin sjöng. (Se, en kvinna till.)
Lån, om banken beviljade dem, skulle betalas. Helst fort. Ingen vill ju vara beroende.
För två år sedan passerade de svenska hushållens skulder 5000 miljarder kronor. Det är så många nollor att det det blir helt ofattbart. Men skuldsättningen blir begriplig när räntorna stiger och allt blir dyrare.
”Många kommer även i fortsättningen behöva dra ner sin konsumtion eller sitt sparande” konstaterar Finansinspektionen torrt.
Det värsta är att vi knappast har använt alla pengar vi lånat så klokt. Det mesta har gått åt för att höja värdet på hus som tidigare generationer byggde. Eller till köksöar, hemmaspa och badrum inredda i hotellstil.
Ständigt stigande bostadspriser och jättelåga räntor skulle betala för allt.
Jag missunnar ingen ett fint kök, eller golvvärme i badrummet. Men det kommer en dag när räkningen ska betalas. Den är här nu.
Jag har en aning om hur det gick till. Avregleringen av kreditsektorn, skolkamrater som drömde om arbetsfria inkomster från börsen och en allmän utförsäljning av nästan allt. Skattesänkningar och privat pensionssparande.
Det presenterades som frihet. Och vi gick på det.
Jag saknar som sagt Totta Näslund.