Låt oss slippa se fler fötter i klaveret
På fredag sätter sig Fredrik Reinfeldt på ett plan till Kina. Han reser i fotspåren av flera svenska politiker som kommit till världens nya supermakt och omedelbart trampat i klaveret.
Jag börjar nästan tro att det går någon osynlig gräns strax efter Bajkalsjön. Så fort en svensk politiker passerar den där gränsen på vägen mot Kina försvinner alla inlärda politiska reflexer.
Det hände Göran Persson, som berömde den kinesiska stabiliteten när han besökte landet för drygt tio år sedan.
Det hände Lars Leijonborg, som kom hem från Kina och höll ett svallande anförande vid folkpartiets landsmöte, där han berömde det kinesiska företagsklimatet och entreprenörsandan.
Maud Olofsson gjorde något liknande förra året, när hon kom hem och berömde kineserna för att de började varje ny anställning med att fråga hur mycket de fick jobba över.
Jag inser att det är lätt att ryckas med av den enorma utvecklingen i Kina. Jag kände själv suget när jag besökte landet för några år sedan. Farten, tillväxten, folkmängden, optimismen.
Allt det där är imponerande och dessutom har makthavarna tagit små steg för att förbättra de mänskliga rättigheterna på senare år. Amnesty visar den utvecklingen i sin senaste rapport.
Samtidigt är förtrycket fortfarande monumentalt och på flera sätt har det blivit värre inför OS. Kommunistpartiet gör allt för att visa upp ett lyckligt och harmoniskt land och accepterar inte offentliga protester. De som riktar direkt kritik mot OS-satsningen riskerar fängelse. Krav på ökad demokrati möts med säkerhetspolis och förföljelse.
De senaste våldsamheterna i Tibet har ställt saken på sin spets. Ingen vet hur många som dödades när protesterna i Lhasa och andra städer slogs ned, och när en grupp utländska journalister till slut släpptes in hölls de i strama tyglar av myndigheterna.
Tanken med Fredrik Reinfeldts resa var ursprungligen att diskutera miljöfrågor med de kinesiska ledarna. Mot bakgrund av den senaste tidens händelser måste rimligen frågan om mänskliga rättigheter hamna överst på dagordningen.
Flera partier i riksdagen uppmanar Reinfeldt att kräva frigivning av den nyligen dömde regimkritikern Hu Jia och andra aktivister. Andra kräver raka besked om övergreppen i Tibet.
Det är högst rimliga krav.
Ingen kan på allvar tro att Kina går att påverka genom en ekonomisk bojkott. Då måste vi sluta köpa leksaker, kläder, teknikprylar och en rad andra konsumtionsvaror.
Desto viktigare är det att svenska politiker tar varje tillfälle att kritisera Kina för övergreppen.
Låt oss slippa se ännu en politiker med foten i klaveret.