Blåbrun feminism är en ideologi för män

M, KD och SD vill vrida jämställdheten tillbaka i tiden

Jonna Sima

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2022-03-11

helskärm

Det svenska valet i höst närmar sig. I vanliga fall skulle vi snart se upptakten på partiernas valrörelse. Nu är tonläget snarare uppslutning kring landets säkerhet.

Det har gått två veckor sedan Ryssland invaderade Ukraina och man kan redan konstatera att kriget kommer att dominera även det svenska valet.

I Frankrike är det presidentval i april och Emmanuel Macrons främsta motkandidat, Republikanernas Valérie Pécresse, har sagt att kriget "krossat" valrörelsen. Det överskuggar allt annat.

Vi får hoppas att så inte sker i Sverige. Höstens val är för viktigt, för mycket står på spel.

Det visar min före detta kollega här på ledarsidan, Lina Stenberg. Hon gick vidare till nya uppdrag förra sommaren, nu har hon skrivit en bok som heter "Feminism på riktigt" (Premiss 2022).

Rapporten är en ambitiös jämförelse mellan de åtta riksdagspartiernas politik på jämställdhetsområdet. Politiken skiljer sig åt rätt dramatiskt och skulle påverka halva befolkningen påtagligt, beroende på vilka som vinner valet den 11 september.

Medveten provokation

Att påstå att något är feminism på riktigt är sannolikt en medveten provokation av rapportförfattaren. I årtionden har människor diskuterat vad feminism innebär. De flesta kan ändå komma överens om att det är en bra grej att kvinnor och män ska vara lika mycket värda. Hur vi sen når dit spretar.

Lina Stenberg gör sin definition av feminism på riktigt och sätter upp tre krav för hur en sådan ska uppnås:
1) att kunna leva på sin inkomst
2) att kunna jobba ett helt arbetsliv och
3) att kunna kombinera jobb med familjeliv.

Hon menar att störst satsningar måste göras på kvinnor i arbetarklassen, eftersom de har minst förutsättningar att leva på sin inkomst och kombinera jobb med familj i ett helt arbetsliv.

Därefter jämför hon de åtta partiernas partiprogram för att se vilka som lyckas bäst.

Att det är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som gör det är knappast någon överraskning. De är trots allt de partier som har mest politik för att utjämna ekonomiska klyftor, som i sin tur ökar arbetarkvinnors chanser att få större makt över sina egna liv.

Men det gör inte bokens genomgång av de olika partiernas jämställdhetspolitik mindre intressant.

Kvinnor ska sköta hemmet

I år är det hundra år sedan de första kvinnliga ledamöterna tågade in i svenska riksdagen. Det blev möjligt genom liberalers och socialdemokraters slit för allmän rösträtt. Sedan dess har de två strömningarna präglat svensk jämställdhetsdebatt.

Men på senare år har den konservativa kvinnosynen vädrat morgonluft. Främst i form av Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De förespråkar mer traditionella könsroller och har mamma-pappa-barn-familjen som utgångspunkt.

Båda partierna är emot all slags kvotering av föräldraförsäkringen. Att det leder till att samhället bidrar till att befästa ett system där kvinnor tar ut flest föräldradagar och därmed får lägre inkomster och sämre pensioner verkar den konservativa feminismen inte bry sig om.

Arbetarkvinnor ignoreras

Både SD och KD tycker att kvinnor ska uppmuntras att ta hand om både barn och äldre släktingar. Tillsammans med deras samarbetsparti Moderaterna vill de se mer rut-avdrag, utvidgat jobbskatteavdrag och individuella lösningar. Dessa kan hjälpa den välavlönade familjen, men inte den ensamstående undersköterskan som snarare är i behov av nattis.

Hälften av landets kvinnor i arbetaryrken jobbar deltid. De har svårt att försörja sig på sin lön, jobbar obekväma arbetstider och är oftare sjuka.

De sliter ofta hårdast men får minst uppmärksamhet i den politiska debatten. "Feminism på riktigt" sätter ljuset på hur upprörande det är. Och varför en konservativ kvinnosyn som inte prioriterar den här gruppen faktiskt inte kan kalla sig feministisk.

Chatta med Jonna Sima klockan 09:00 om partiernas feministiska politik och vad som krävs för att vi ska få ett jämställt samhälle.