Gruvarbete är inget för barn

Det är dags att ursprungsmärka metall

Det är snart två år sedan Aftonbladet publicerade Staffan Lindbergs och Urban Anderssons granskning av koboltbrytningen i Kongo-Kinshasa. Den som läste reportaget Blodsbatterier har antagligen inte glömt det.

Lindberg och Andersson kunde berätta om omänskliga arbetsvillkor, fruktansvärd miljöförstöring, oändlig fattigdom och barnarbete. Och om utländska bolag som tjänar stora pengar på att förse världen med metallen kobolt. Historien om blodsbatterierna börjar med utvinningen av kobolt.

Metallen är nödvändig för att tillverka de batterier som driver allt från mobiltelefoner till elbilar. Kobolt är nödvändigt för klimatomställningen. Och hälften av världens produktion sker i Kongo-Kinshasa.

Gruvbrytning har alltid påverkat alltid miljön, och den har ofta inneburit svåra arbetsförhållanden. Det betyder inte att all mineralutvinning är likadan. I länder som Sverige prövas miljökonsekvenserna, och det finns regler för arbetarnas förhållanden.

Vi skulle kunna bryta kobolt också i Sverige, men det görs inte. I stället drivs våra mobiltelefoner och bärbara datorer av batterier med metall som kanske har brutits av ett barn i Kongo-Kinshasa.

Ingen kan veta. Det finns nämligen inget fungerande system för att spåra metallers ursprung.

Produkter vi köper kan vara resultatet av barnarbete. Men det är dessutom omöjligt för oss att veta vilka klimatavtryck metallerna vi använder lämnar. Och det är ingen liten sak.

Stålproduktionen står för sju procent av världens utsläpp av växthusgaser. I Sverige är andelen ännu högre och här arbetar nu storföretagen SSAB, LKAB och Vattenfall för att bygga en stålproduktion utan kol, Hybrit.

Köparna måste kunna spåra det nya stålet så att det går att redovisa vilket klimatavtryck produkten man har framför sig har satt. Samma sak gäller andra metaller, som koppar.

Gruvindustrin har tillsammans med stora svenska industriföretag just startat en pilotstudie för att ta fram ett sådant system. Projektet som heter TraceMet ska certifiera koppar och stål från gruvan till högspänningsledningen och lastbilen. När gruv- och metallföretag försöker ta ansvar kommer det att märkas.

För Aleko Nkankunga i reportaget om blodsbatterierna kommer vardagen knappast att förändras av initiativet. För två år sedan var han elva år och arbetade med att samla kobolt till våra mobiltelefoner för en lön på mellan tio och tjugo kronor om dagen.

Men om vi inte vill att barn ska bryta de mineraler världen behöver, eller att våra nya klimatsmarta bilar ska resultera i förödande miljöförstöring behöver vi system för att spåra och certifiera metaller.

TraceMet är en början.