Någonting blev konstigt med årets nationaldag
Kan vi inte vara stolta över det verkliga Sverige istället?
Kung Carl XVI Gustafs tal på Skansen vid Nationaldagsfirandet var riktigt bra. Han berättade om sitt besök vid Sofiakatedralen i Kiev, i Ukraina.
I katedralen vilar Ingegerd Olofsdotter som 1019 giftes bort med storfurst Jaroslav av Novgorod. Hon var dotter till Olof Skötkonung, Sveriges förste kristna kung, och döptes tillsammans med sin far i Husaby källa i Västergötland.
Ingegerd Olofsdotter blev anmoder till flera av medeltidens mäktigaste släkter i Öst- och Centraleuropa. Ett tusenårig historia förbinder oss som sitter framför Sollidenscenen på Skansen med det kämpande Ukraina.
Så varför står det då 1523 –2023 på den lilla flagga jag fått att sätta på kavajslaget?
Eller, det vet jag självklart, jag sitter här och småfryser för att Gustav Eriksson Vasa blev kung för 500 år sedan. Eller gör jag det?
Meningen med flaggmärket är att man som inbjuden gäst till Nationaldagfirandet inte ska bli utslängd av alla vakter, som ett slags åkband.
Symboler är viktiga och firandet i tisdags var inramat av berättelsen om Sverige som 500-åring. Alla tal och artiklar inleddes med att Gustav valdes till svensk kung av riksmötet i Strängnäs 6 juni 1523. Han kröntes senare i Uppsala på nyåret 1528.
Samma historia berättades gång på gång hela dagen. Utom i Ulf Kristerssons artikel i Aftonbladet där historien rördes ihop en smula vilket gav skrattarna på sociala medier en heldag.
Problemet med ”Sverige 500 år” är naturligtvis att det inte är sant. Lika lång tid skiljer Ingegerd Olofsdotter från Gustav Vasa som mellan Gustav Vasa och oss.
Efter firandet på Skansen vandrade alla inbjudna gäster högtidligt i procession till Nordiska museet för ytterligare tal av kungen. Han och hela övriga kungafamiljen radade snällt upp sig bokstavligen i skuggan av Carl Milles monumentalstaty av kung Gustav med texten ”Varer Svenske” som dominerar Nordiska museets stora hall .
Men vad är det för historia man egentligen försöker berätta här?
Gustav Vasa grundade inte Sverige, inte Olof Skötkonung heller femhundra år tidigare. Rottrådarna går betydligt längre tillbaka. Vår historia är heller inte som sades förr ”historien om våra kungar”. Vi blev inte en ”modern nationalstat”, som statsministern påstod. Vad skulle den finska rikshalvan sagt om det? Och i det kommande stormaktsväldet talades mängder av språk.
Gustav Vasa-citatet ”Varer Svenske” är dessutom tillskrivet kungen och kommer från en dikt från förra sekelskiftet.
Carl XVI Gustaf är kung i en öppen demokrati, Gustav Vasa var enväldig, en bondeplågare och despot. Det finns noll likheter. Faktum är att det mesta som berättas om kung Gustav, äventyren i Dalarna, statbyggandet och befrielsen från danskt tyranni i bästa fall är halvsanningar.
”Äventyren” skrevs på hans eget uppdrag, det var nog snarare Axel Oxenstierna på 1600-talet som moderniserade staten och frigörelsen från Kalmarunionen var en längre process. Själva ”tyranniet” för vanligt folk blev knappast mildare under Gustav, snarare tvärtom.
Berättelsen om Gustav Vasa som ”riksbyggare” skapas – om man ska vara lite källkritisk – faktiskt till stor del genom att vi fortfarande upprepar propaganda från kungen själv.
Som gammal scout har jag alltid firat nationaldagen med pompa och ståt. Men jag undrar om inte de nationalromantiska inslagen har ökat på senare tid.
Nationaldagsfirandet i tisdags bestod till stor del av vad som inom modern marknadsföring kallas storytelling kring en viss historieskrivning om Sverige och vår historia.
Jag fattar att Gustav Vasa är en viktig person. Som vi absolut ska lära oss om och diskutera. Men kan vi inte vara stolta över det verkliga Sverige också? Den historia som faktiskt hänt? Svenska folkets historia?
Att använda historia som en del av ett politiskt projekt kallas historiebruk. Att skriva kungarnas historia har det senaste seklet blivit allt mer omodernt, i takt med att modern källkritik gjort slarvsylta av gamla legender.
I dess ställe har kvinnornas historia, arbetarnas historia och minoriteters historia blivit viktigare. Detta har självfallet även politiska konsekvenser.
En nationaldag till minne av Sveriges grundlag 6 juni 1809, den som gällde då demokratin infördes, är något annat än att fira kungavalet 6 juni 1523 då den kung valdes som skulle göra Sverige till ett arvrike. På tal om datumet.
Kanske ser vi ett skifte nu. Att de gamla – stora – berättelserna är på väg tillbaka, nationen, hjältekonungarna, offerviljan. Kanske, vi får se.
En del av mig lider i så fall lite om framtidens skolbarn återigen ska behöva läsa om hur Gustav Vasa åkte skidor i Dalarna, rymde från danska knektar genom ett dass i Ornäs och blev slagen med en brödspade av Sven Elfssons hustru i Isala by.
”De behandlar honom som en dräng, Det där kan ju inte vara Gustav Vasa”, tänkte danskarna, och letade vidare i andra hus.
Förutom då att denna nationella urmyt är just en saga.
Eller så var yran 6 juni 2023 inte en trend utan ett ögonblick som går över. När jag tänker i genom vad jag var med om i tisdags funderar jag på två saker som talar för det.
Det första var Ulf Kristerssons debattartikel där Moderaterna några timmar efter publicering fick rätta till historieskrivningen. Historiebruk är kanske inte deras vassaste gren.
Det andra var att Carl XVI Gustaf pratade om ett annat Sverige, om Ingegerd Olofsdotter , att svensk tryckfrihet just utsetts till världsminne av UNESCO och om ”friheten att få vara sig själv, att älska den man vill, att ha sin egen trosuppfattning”.
Sedan delade han högtidligt ut svenska fanor till bland andra Folkbildningsrådet och nykterhetsrörelsen.
Har inte Gustav Vasa kastat tillräckligt långa skuggor nu?