Skilsmässor är ingen katastrof

Maria Sveland och Isabella Löwengrip har båda skrivit öppet om sina skilsmässor.

Bitterfittan är tillbaka och argare än någonsin på kärnfamiljsnormen. Maria Svelands succéroman från 2007 handlade om 30-åriga Sara och hennes framväxande känsla av att inte känna sig hemma i livet med man, barn och familjeliv.

I aktuella "Bitterfittan 2" har Sara precis skiljt sig och lever varannan-vecka-livet. Hon beskriver en känsla av lättnad och frihet, äntligen ska hon också få tid att bara vara Sara. Jobba, läsa, dricka vin, ha olika älskare och odla vänskapsrelationer.

Livet leker – om det inte vore för de många sårande kommentarerna från omgivningen. Vänner och familjemedlemmar som uttrycker sin besvikelse och oro över att hon har brutit upp och splittrat familjen.

Kärnfamiljsnormen

Fortfarande är den heterosexuella kärnfamiljsnormen med mamma-pappa-barn inte helt okomplicerad att bryta, trots att andra familjekonstellationer blivit vanligare och 50 000 barn i Sverige är med om en separation varje år. Vid 17-års ålder har nära vart tredje barn varit med om en separation. Det kan jämföras med 1970-talet när andelen barn med skilda föräldrar var 15 procent.
Förr var en skilsmässa eller separation en ekonomisk omöjlighet för de flesta kvinnor. I dag är det, trots bostadsbrist och många lågavlönade kvinnoyrken, inte lika svårt att ta beslutet att lämna sin partner. Men fortfarande vittnar många, likt Maria Sveland i "Bitterfittan 2", om det sociala stigma en skilsmässa kan innebära.

Moraliserande över Blondinbellas skilsmässa

Den senaste veckan har Aftonbladets nöjessidor skrivit om den populära bloggaren och entreprenören Isabella "Blondinbella" Löwengrips skilsmässa. Hon har själv bloggat ingående om både den svåra tiden innan beslutet togs och hur hon och den blivande ex-maken hanterar familjepusslet med två små barn.

Hennes många följare har flitigt kommenterat varje steg, och den genomgående tonen har gått från att vara moraliserande över att Isabella Löwengrip fokuserat för mycket på karriären och för lite på familjen, till att stötta och uppmuntra det nya livet som ensamstående mamma.

Det kanske ändå säger något om vår tid?

"Blondinbella" har blivit en symbol, på gott och ont, för 90-talistgenerationen. De har ofta utmålats som söndercurlade superegoister och materialister som lever sina liv på och genom internet.

90-talister värnar det lilla livet

I själva verket visar undersökningar att det är en generation som präglats av att växa upp i en orolig och osäker värld. Sms-anställningar, terrorhot och bostadsbrist är en del av deras vardag. Det lilla livet har därför blivit desto viktigare och 90-talister värnar ofta om familj, arbete och bostad – och tycker jämställdhet ska vara självklart.

Statistiken visar också att allt fler barn – drygt 35 procent – lever växelvis, det vill säga ungefär lika hos vardera förälder. På 1990-talet var den siffran 4 procent. Flera studier visar att barn som lever varannan vecka-livet mår betydligt bättre än barn som bor mestadels hos den ena föräldern.

Värt att fira på mors dag

Utvecklingen och jämställdheten går ändå framåt. Förhoppningsvis gäller det också vår syn på familjenormer och skilsmässor.
En separation behöver inte vara happy happy, men inte heller någon katastrof eller personligt misslyckande. Det kan faktiskt också vara något att fira i dag på mors dag.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.