Vad har skidbossen druckit till sin lunch

Att låta ryssar tävla vore en seger för Putin

Innan invasionen hade bland annat Alexander Bolshunov framgångar i världscupen. Här i finländska Ruka.

Ryssland mobiliserar. Bara partiellt säger Putin, men mobiliserar gör man lika förbaskat. Dessutom tänker Kreml med stöd av medlöpare och folkomröstningar annektera ännu mer av Ukraina.

Som om inte det vore nog viftar den ryska presidenten med kärnvapnen igen.

Det har gått sju månader sedan ryska trupper vällde in i grannlandet. Trots den ukrainska arméns framgångare på slagfältet finns det ingenting som tyder på ett snabbt slut på kriget. Jag förstår att det skapar trötthet, kanske rent av uppgivenhet.

Människor i Ukraina som tvingas möta en vinter i ett land som bombats till ruiner har all rätt att vara trötta. Pensionären i Italien som inte vet hur hon eller han ska kunna betala för gasen i vinter kan fundera på om solidariteten är värd sitt pris. Industriarbetaren i Tyskland som förlorar sitt jobb också.

En barnfamilj i Sverige som kläms mellan skenande elräkningar, chockhöjda räntor och stigande matpriser undrar säkert hur länge krigen och krisen ska fortsätta.

Jag kan till och med ha lite förståelse för halvdemokratiska ledare som nu försöker vattna ur EU:s åttonde sanktionspaket för att rädda vad som räddas kan av sina länders ekonomier.

Men jag kan inte begripa varför en utdaterad fransk stjärna i alpin kombination ska behöva känna krigströtthet. Ändå är det den enda rimliga förklaringen till att det internationella skidförbundets chef Michel Vion häromdagen förklarade att det är dags att åter låta idrottsmän från Ryssland och Bellarus tävla.

Avstängningen efter invasionen i februari skulle alltså hävas. Nu?

"Sporten ska kunna vara, och borde vara, frikopplad från det politiska", förklarade Fis-chefen.

Några tävlingar i Sibirien eller ryska flaggor vill Vion dock inte se. Där går tydligen hans gräns.

Då förstår man ingenting om vad idrotten betyder för en totalitär regim

"Frikopplat från det politiska", när krigsbrott avslöjas dagligen och ledaren i Kreml hotar att spränga jorden i bitar. Då förstår man ingenting om vad idrotten betyder för en totalitär regim.

Det är så dumt att man undrar vad fransmannen druckit till lunchen.

Vi kan förstås fråga oss vad det internationella skidförbundet betyder.

Skidåkning är ingen stor sport. I Centraleuropa älskar man sina utförsåkare. Här uppe hos oss är vi några tappra som fortsätter att följa längdlandslaget, trots att vi vet att norrmännen vinner allt utom damernas sprint.

Resten av världen gäspar.

Men Fis påstår att man har den internationella olympiska kommittén i ryggen. Och det skulle vara en moralisk seger för den ryska statsledningen att åter se sina åkare i längdspåren eller de alpina pisterna. Ett erkännande av invasionen, annekteringen av land och mord på civila ukrainare.

Det går inte. Släpps ryssarna in måste alla andra bojkotta Fis tävlingar. Då kan Michel Vion tävla mot representanterna för den ryska regimen själv.