Rambos metod – det sista Burma behöver
Rambo är tillbaka. Med svällande muskler och död blick ger han sig in Burmas djungler och slaktar ondskefulla juntasoldater.
Det är 20 år sedan senaste Rambo-filmen kom. Och, tyvärr alla Stallone-fans, det är precis lika obehagligt och genomuselt den här gången.
Jag hade hoppats att Stallone ville säga något mer. Att han skulle knyta ihop det samhällskritiska draget från First Blood med 2000-talets USA.
Men icke.
De onda burmeserna är bara onda. De goda missionärerna är naiva, men får hjälp av Rambo att inse djungelns lag: det gäller att döda eller dödas. Och det enda Rambo lär sig av dem är att han innerst inne längtar hem till familjegården i Arizona, som möjligen ligger granne med John McCains ranch i samma delstat.
Jag inser att jag låter som en torr gammal gubbe, men jag blir illamående av att sitta i en publik som jublar när någon får huvudet avskjutet eller en kniv i magen så att tarmarna väller ut.
Slappna av, det är ju bara underhållning, invänder någon.
Nej, problemet är att det faktiskt inte bara är underhållning. Då hade actionälskaren i mig kunnat ta över, jag hade lutat mig tillbaka i biostolen och tagit det med en klackspark.
Men Stallone påstår sig ha en vidare ambition. Han använder Burma som fond för återkomsten och visar bilder från höstens demonstrationer i Rangoon. Militären som slår ned protesterna. Vapen. Rök. En död man i Irrawaddyfloden.
Stallone kände kanske att Burma är tillräckligt okomplicerat för en film om Rambo. Alla, eller i alla fall nästan alla, hatar diktaturen.
Sensmoralen i filmen säger att det krävs våld för att lösa problemet. ”Har ni med er vapen?” frågar Rambo när de korkade missionärerna ska resa till Karenfolket. ”Nej”, svarar de, ”bara medicin”, och så går allt åt pipan och han får rycka ut och rädda dem.
Alla som vet något om Burma inser att mer våld är det sista det landet behöver. Burma har dränkts i blod ända sedan andra världskriget.
Juntan har använt krigen som en ursäkt för sina övergrepp och för att behålla makten. Just nu förbereder man en folkomröstning om en ny konstitution, som påstås vara demokratisk, men som i praktiken bara befäster militärens makt. Den som motsätter sig hanteringen kan dömas till tre års fängelse. Samtidigt ska demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi för alltid förhindras att kandidera till någon politisk post.
Sedan hon klev fram på den politiska scenen för 20 år sedan har Aung San Suu Kyi förespråkat en icke-våldslösning. Dialog med juntan, stegvis övergång till demokrati.
Det sägs att Rambo sålt lysande på svarta marknaden i Burma. Så är det säkert. Burmeserna har all rätt i världen att längta efter en film som beskriver hur juntan får på pälsen.
Som politiskt recept är den dock lika tom och innehållslös som Stallones blick när han kör kniven i magen på den onde översten.