ÅSIKT

Skolan var inte bättre när barnen var rädda

Lärarna vill att politikerna litar på dem

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1 av 3 | Foto: BJÖRN LINDAHL
Lärarna Anna Ulander och Inger Strandberg tillsammans med rektor Karolina Arvekvist på Matteusskolan i Stockholm.

Jag glömmer aldrig de inlagda frukterna. Uppradade i glasburkar längs med väggarna prydde de Matteusskolans matsal under mina tio år i grundskolan. Det gick aldrig att identifiera vad som egentligen var i dem – allt som eventuellt skilt en potatis från en persika var ordentligt upplöst när jag väl började i förskoleklass år 2001.

När jag återvänder till Matteusskolan är matsalens dekorationer uppdaterade. Jag vågar inte fråga vart burkarna tog vägen.

Den kommunala Matteusskolan har legat på Norrmalm i Stockholm sedan 1902. Byggnaden är pampig – en stor tegelsak, med två flyglar och flera höga portar. Längs med taklinjen pryds skolan av uppfostrande citat i snirklig stil – "Vi lära ej för skolan utan för lifvet", "Kunskap är makt", "Herrens fruktan är vishetens begynnelse".

Inte blev man klok på dem när man spelade basket på den asfalterade skolgården.


Karolina Arvekvist, 39, är rektor på Matteusskolan sedan två år tillbaka. Hon berättar att hon sökte sig från friskolesektorn till den kommunala skolan. Hon ville förstå skillnaden. Nu tycker hon sig se fördelar med båda uppläggen.

– Jag tycker ju att man skulle slå ihop friskoleverksamheten med den kommunala verksamheten, då skulle du få en perfekt skola, säger Karolina Arvekvist när vi slår oss ned i lärarrummet.

Lärarrummet var förbjuden mark som elev, och det känns fortfarande som att jag snart ska bli påkommen och utschasad. Jag får veta att en gammal mattelärare har letat upp mina skolfoton och visat dem för rektorn innan jag kom hit. Det är alltså för sent att spela ball journalist – hon har sett mig i dalahästtröja och tofsar.

Två lärare till slår sig ned. Anna Ulander, 42, är svensklärare för mellanstadieelever. Också hon har erfarenhet av att ha jobbat på friskola. Anna tycker att det finns en större bredd bland lärarna på kommunala skolor.

– På friskolan skulle man köpa konceptet, annars blev man inte anställd. Man skulle tro på deras kunskapsmodell. När man börjar på en kommunal skola kan alla ha väldigt olika tankar, då får man prata ihop sig och jobba mot samma mål. Det berikar ju också, det ena behöver inte vara bättre än det andra, säger Anna.

Inger Strandberg, 50, är högstadielärare och undervisar i matematik och NO. Hon instämmer – även hon har tidigare jobbat i friskolesektorn.

– Man kom dit, man diskuterade med rektor och så fick man sin tjänst, sen var det ett halvårs provanställning. Och det var ju många som fick sluta, säger Inger.

Foto: BJÖRN LINDAHL

Men alla tre är överens om att de fått med sig nyttiga erfarenheter från sina tidigare skolor.

– Det var också roligt med så speciella koncept, man tar med sig kunskaperna som man fick där. Så är det ju på alla skolor i och för sig. Jag säger inte att man ska byta skola som lärare, men det är bra att röra på sig litegrann – det är olika rektorer, kollegor med olika erfarenheter som ger en mycket, säger Inger Strandberg.

När rektor Karolina Arvekvist började på Matteus blev hon förvånad över hur trög den kommunala sektorn kändes. Det gick inte alls lika snabbt att få till förändringar som det hade gjort på friskolan. Men det kan förstås också ha att göra med att Stockholm stad är en stor kommun, tillägger hon.

En lättnad på det nya jobbet var att slippa gå med vinst. I den kommunala sektorn läggs varje krona på verksamheten.

– Här kan jag verkligen känna att de pengar vi får, de går till eleverna, säger Karolina Arvekvist.


Som lärare står man ständigt i centrum för den politiska debatten. Och det är inte alltid lätt att läsa om sitt yrke i tidningarna, på debattsidor och i internetforum.

– Vi som är positiva, som tycker att det är roligt att gå till jobbet, undrar ibland – oj, ska jag inte tycka att det här är kul? Men det gör jag ju! utbrister Inger Strandberg.

Jag frågar om de tycker att politikerna missar något. Anna Ulander svarar med ett rungande ja.

– Skolan är ju en spegling av samhället! Ofta börjar man i fel ända, kan jag känna ibland, alltså politiker, säger Anna.

Hon är trött på att skolan behandlas som det enda politiska verktyget för att komma åt samhällsproblemen.

– Att ungdomarna beter sig på ett särskilt sätt, eller att det blir stökigt i skolan, det är ju en spegling av hela samhället och något som alla måste hjälpas åt med. Det är inget som kan lösas av en quick-fix i skolan, säger Anna.

Kraven på hårda tag är inte helt moderna, det är lärarna överens om. De skulle inte vilja spola tillbaka tiden även om det ledde till mer tyst i klassen.

– Förut var det säkert en del som var rädda för sina lärare – då får man säkert mer ordning och reda, säger Anna.

De är överens om att utvecklingen i skolan har varit positiv. Nu ser man faktiskt på barn som människor, tillägger Anna, och Inger håller med.

– För 20 år sedan gick man in och hade sina mattelektioner, sedan var det slut. I dag är det relationer - man öppnar sitt klassrum tio minuter innan lektionen börjar, eleverna glider in sakta men säkert. Man hinner prata med alla. Det känns viktigt, säger Inger.

Och att vara lärare är inte längre ett ensamjobb. Numera är det självklart att jobba i arbetslag, samarbeta med andra skolor och bolla med varandra. Det är en positiv utveckling inom läraryrket som skett över en generation.

Alla tre är överens om att det är fantastiskt att jobba på en skola. Samtidigt önskar de att läraryrket skulle få en högre status, så att fler vågar lita på att lärarna kan sina jobb bäst. De kan avgöra själva när det behövs mobilförbud och när telefoner kan vara ett bra hjälpmedel i undervisningen. Politikerna ska helst bidra med de stora penseldragen, så sköter lärarna resten.


På vägen ut går vi en sväng i byggnaden. Stentrapporna och de gula väggarna med mörkröda detaljer ser likadana ut som på min tid. Karolina Arvekvist suckar uppgivet – färgen heter "lejongul", säger hon, och den är K-märkt, så Matteus kommer alltid behöva dras med sina grälla färger.

Vissa saker förändras inte. Skolan kommer alltid stå i centrum för den politiska debatten – den är något alla har erfarenhet av, kan relatera till och ha åsikter om. Dessutom ger den oss vår största möjlighet att forma nästa generation.

Med det i åtanke är det skönt att det inte går allt för fort att förändra den kommunala verksamheten. Även om det betyder att Matteusskolan förblir lejongul.

avSusanna Kierkegaard

ARTIKELN HANDLAR OM