Sånger till fjortisarna som orkar stå emot
I dag kl 17 ordnas manifestationer mot gatuvåldet i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tusentals väntas delta. På nya digitala fritidsgården Facebook är uppropen många. Sedan 16-årige Riccardo Campogiani sparkades till döds av jämnåriga killar har många människor, särskilt unga, samlats till protest.
Det är inte bara gatuvåldet vi måste säga nej till. Vi måste också säga nej till det oerhörda grupptryck som leder fram till slagen och sparkarna.
Att spöa skiten ur någon har blivit en manlighetsrit. Inte bara bland killar som har det tufft. De misstänkta pojkarna kommer enligt uppgift från välbeställda familjer och gick i ”fina” skolor.
Flera av de misstänkta ska ha varit med i så kallade ”babyfirmor”. De anordnar organiserade gängbråk med fotbollen som ursäkt.
”Det är som i boken ”Snabba cash”, de är trötta på det vanliga livet och söker kickar”, säger en flicka i deras krets.
Enligt Aftonbladet började bråket på Kungsholmen med att någon kallade Riccardo Campogiani för ”bög”.
Han svarade: ”Synd att din flickvän är mer med oss än med er.”
Sedan small det.
Det var alltså gängets heder, manlighet, som skulle försvaras. Vi är inga bögar och ingen tar våra brudar. Manlighetsidealet, eller ska jag skriva manlighetsmyten, är hur uråldrigt och omodernt som helst. Men upplevs så viktigt och sant att det är värt att sparka ihjäl någon för.
Jag har svårt att tänka på gängvåld utan att tänka på gruppvåldtäkter.
I maj friades två våldtäktsanklagade Stureplansprofiler.
Tingsrätten bedömde att ”de kanske inte visste vad de gjorde”. Målet är nu, tack och lov, uppe i hovrätten.
Offret, en 19-årig kvinna, hade enligt rättsintyget 46 olika skador. Blåmärken och ”blodsutgjutningar” på mage, ben, armar, skinkor och huvud. Blödningar i hårbotten, sår i slidan och sprickor i ändtarmen. Kvinnan kan knappast ha varit huvudsaken när männen gjorde henne så illa.
Huvudsaken måste ha varit männen själva, spelet mellan dem. Vikten av att bevisa sin manlighet inför den andra. Kvinnan blev bara ett redskap i deras vidriga strävan efter att vara ”riktiga män”.
Dagen efter skickade Stureplansprofilerna mejl till varandra: ”Men fan va Gött det är med förnedring NN är vår gängHora och så ska det vara.”
Gänget framför allt. Makten, våldet och förnedringen som ett sätt att stärka gänget. När gänget stärks, stärks myten om manligheten. Parallellerna mellan gatuvåldet och gruppvåldtäkterna är obehagliga. Men de måste dras.
Jag tänker på alla fjortisar som orkar stå emot. Som vägrar inordna sig i mallen för hur en riktig ”tjej” eller ”kille” ska vara. Som ofta plågas för det, möts med glåpord eller stryk eller frusen tystnad.
Jag vill ge alla starka fjortisar några låtar som tröst och stöd.
The Arks ”It takes a fool to remain sane”. Broder Daniels ”Shoreline”. Elmos ”Unbreakable”:
Step aside
Get out of the line
Don’t let them hold you down
Let the heart lead you the way
You don’t need to follow them
Debutalbumet ”Kamikaze heart” släpps den 8 november. ”Jag har någonting att säga. Jag säger det. Musiken är mitt vapen. Det går aldrig att ändra på”, säger Elmo, 21-åringen från Jokkmokk.
Jag önskar att Elmo hade sjungit för mig när jag var fjorton och stirrade på mitt finniga, missförstådda fejs i flickrummets spegelvägg.
Då hade nog sorgen fått ge vika för trotset.