240 miljarder skäl - därför är krisen inte invandrarnas fel

Löfven har rätt, men det hjälper inte

Ur Labours reklamfilm

Inför valet 12 december har brittiska Labour släppt en reklamfilm om invandring.

En politiker står på en scen framför arga människor. De klagar på skolorna, bristen på bostäder och att mamma inte får vård.
– Jag vet att ni alla är arga, säger politikern lugnande, men det finns en enkel förklaring, allt är hans fel.
Han pekar på en i publiken med mörkare hy.
– Vad har Ali att göra med min mamma? undrar mannen som frågat om vården.
– Tja, han är invandrare. Om vi gör oss av med Ali blir vårdköerna kortare.
– Men, jag är ju läkare, invänder Ali.

Från scenen förklarar politikern pedagogiskt att allt är invandrarnas fel, nedskuren offentlig service, skolor, sjukhus, rubbet. När publiken vänder sig om för att titta på Ali ger politikern en stor portfölj med pengar till en miljonär som sitter bredvid honom på scenen.

Texten ”När politiker börjar skylla på invandrare så vet du att de har slut på ursäkter” flimrar fram på skärmen.

Tänk så fort ett politiskt samtal kan förändras, funderar jag.

För bara något år sedan hade budskapet ”Allt är invandrarnas fel” mötts av hårt motstånd även här i Sverige. Eller i varje fall av ett torrt: ”hur vet du det?”.

Att den tiden är förbi blev tydligt efter Stefan Löfvens framträdande i Agenda förra söndagen. Hans främsta "klavertramp" var att han inte tror brottslighet beror på invandring.

Markus Kallifatides, ekonom och ordförande i S-föreningen Reformisterna, har i flera artiklar pekat på att samhällsdebatten hela tiden missar den uppenbara elefanten i rummet. Om man jämför skattekvoten för tjugo år sedan med i dag så har samhället 240 miljarder mindre i skatteintäkter att röra sig med. Det är 240 miljarder som varje år går till privata fickor i stället för till sjukvård, upprustning av miljonprogramsområden, polis, skolan och försvaret. Invandrarna har inte skuld till en krona av detta.

Enligt The Far Right Today, av professor Cas Mudde, världsledande forskare om högerextremism är Stefan Löfven inte ensam. Överallt är de gamla eliterna i gungning och tre av världens fem folkrikaste länder, USA, Indien och Brasilien, styrs i dag av högerpopulister.

Cas Mudde beskriver utvecklingen inom extremhögern sedan andra världskriget i fyra faser.

Efter kriget fanns övervintrade ”nyfascister” som var rester av de ideologier och grupper som förlorat på slagfältet. Men efter 1955 utvecklades rörelsen i populistisk riktning och nya partier bildades. Den nya med dessa "högerpopulister" var att de inte var öppet demokratifientliga. Mogens Glistrups Fremskridtspartiet i Danmark, som senare blev urkällan för Dansk Folkeparti, och Fremskrittspartiet i Norge är två nordiska exempel.

Den tredje fasen började omkring 1980 då partierna började få verkliga framgångar i opinionen. 1986 fick Jean Marie Le Pens Nationella fronten 9,6 procent och 35 ledamöter i franska Nationalförsamlingen. Två år senare grundades Sverigedemokraterna.

Enligt Cas Mudde lever vi sedan 2000 i vad han kallar ”fjärde vågen” där högerpopulisterna har blivit mainstream.

Mudde pekar på tre kriser, 11 september 2001, finanskrisen 2008 och flyktingkrisen 2015, som drivkrafter. Partier som Fidesz i Ungern eller Lag och Rättvisa i Polen har erövrat regeringsmakten och kan omsätta rörelsens idéer i verklig politik. Inte sällan är partierna störst i opinionsmätningar och Europaval i olika länder. Den stora frågan är varför detta händer?

En av nycklarna verkar vara det Cas Mudde kallar ”mainstreaming”, att övriga partier ser samma problem och har samma lösningar som högerpopulister. Men den förklaringen räcker nog inte. SD har även något unikt att erbjuda människor, ett svar på vår tids största existentiella fråga: var hör jag hemma?

De stora trenderna, ibland kallade megatrender, som digitalisering, urbanisering och kvinnors frigörelse har på några få decennier ryckt upp vår vardag. Urminnes normer och gemenskaper upplöses inför våra ögon. Det handlar om jobb, dejting, flyttmönster, fritidsintressen och en oändlig valfrihet. Allt är utbytbart bara några knapptryck bort, även du själv och de människor som står din närmast.

Arbetarrörelsen var en gång mästerlig i att bygga upp nya gemenskaper. När industrialiseringen slog sönder bygemenskapen erbjöd man ett nytt ”vi” i fackföreningen, ABF och på SSU:s dansbana. Man byggde nya lokalsamhällen med bibliotek, bostäder och arbetsplatser. Det materiella, som lön, nytt kök och goda livsvillkor var viktigt. Men det var även teater, kultur och bildning.

I dag är folkrörelsen borta, ingen efterfrågar längre människors deltagande i samhällsbygget. I stället är du kund, eller i värsta fall en vara som köps och säljs mellan olika företag. Det skapar ingen delaktighet, ingen känsla av vi, inget gemensamt projekt som är större än den enskilde. I stället sitter allt fler ensamma i sina hem i ljuset av iPadens och TV:s små skärmar.

Men människan är inte så platt, vi behöver mening i tillvaron.

När S-hövdingen Hjalmar Branting för hundra år sedan sa att målet var "våra bästa stämningars längtan" så menade han det. Socialdemokratins folkhem, välfärdsstat och starka samhälle gav något mer än bara ekonomisk tillväxt och offentlig service. En gemensam berättelse att känna tillhörighet till.

I dag möter man samma känsla på Sverigedemokraternas väckelsemöten. Det är hemskt att inse, men jag förstår varför det fungerar.

Jag tror att det finns ett före och ett efter Löfvens Agenda-intervju. Den kan komma att kosta Socialdemokraterna flera procent i opinionen. Inte för att Stefan Löfven har fel. Nej, enligt forskningen är klass och segregation de viktigaste orsakerna till varför vissa människor hamnar i utanförskap och brott. Men känslan blev att statsministern befinner sig någon annanstans, långt bort från de samtal som förs vid köksborden.

Antingen påbörjar svensk arbetarrörelse nu en motoffensiv där man pratar mer om klass, mer om vart vi ska gå tillsammans och lovar konkreta reformer för de 240 miljarder som faktiskt går att använda för att lösa Sveriges problem.

Eller så kommer de svar SD erbjuder att kunna leda Jimmie Åkesson hela vägen till Rosenbad.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.