Hizbollah firar sina martyrer
BEIRUT. Stämningen är laddad, som inför en fotbollsmatch. Jag står i mörkret utanför Hizbollahs jättelika samlingssal i en av Beiruts södra förorter. Det är tisdagskväll och tusentals av Hizbollahs anhängare har kommit för att hedra minnet av Ahmad Kassir, 18-åringen som attackerade en israelisk militärbas och blev rörelsens första självmordsbombare 1982. Vi trängs i köerna till säkerhetskontrollen.
Det var här, bland de shiamuslimer som tvingats fly undan Israels invasion av södra Libanon, som Hizbollah bildades i början av 1980-talet. Inspiration och militärt stöd kom från revolutionens Iran, och sedan även Syrien.
I dag är Hizbollah den starkaste kraften på den prosyriska sidan i libanesisk politik, allierade med bland andra de kristna maroniternas ledare Michel Aoun. Den antisyriska alliansen leds av sunnimuslimen Saad Hariri, son till mångmiljardären och premiärministern Rafiq Hariri som mördades 2005.
I våras överraskade Hizbollah Beiruts invånare genom att vända sina vapen mot den libanesiska befolkningen. Efter en konflikt med den antisyriska delen av regeringen tog man kontroll över stora delar av huvudstaden.
Striderna slutade i ett avtal som ger Hizbollah veto över regeringsbeslut. Deras faktiska militära makt omsattes i politiskt inflytande.
Inne i samlingssalen sätter sig kvinnorna till höger och männen till vänster. På väggarna hänger bilder av martyrer och banderoller med Hizbollahs symbol, en kalasjnikov som lyfts mot himlen. Funktionärer delar ut gula sjalar som bär samma bild.
Allt är mycket välorganiserat och välregisserat. När männen knyter sina nävar och ropar att de är redo för kamp gör en tv-kamera på kranåkningar över dem. Effektfulla bilder som sen rullar i Hizbollahs tv-kanal Almanara.
Hizbollah är inte bara en shiamuslimsk milis, ett politiskt parti och en social rörelse som erbjuder vård och utbildning. Det är även en mycket skicklig pr-maskin. Det är inte någon slump att martyrernas mödrar, svartklädda med sina söners porträtt hängande runt halsen, har placerats alldeles bakom den samlade presskåren.
Efter en inledning som innehåller en marscherande militärorkester, en svartklädd manskör och ett solo på tenorsaxofon, som inte går att beskriva med något annat ord än ”känsligt”, talar ledaren Hassan Nasrallah.
Talet, som är förinspelat och visas på en storbildskärm, handlar om martyrerna, libanesisk säkerhetspolitik, Israel och det amerikanska presidentvalet.
Barack Obamas bakgrund och hudfärg ger hopp till många i arabvärlden, menar Nasrallah. Men han varnar dem som har förhoppningar om en förändrad amerikansk politik i Mellanöstern.
– Logiken säger att vi inte ska räkna med förändrade orättvisor eller tro att han kommer att vara mindre orättfärdig än sin föregångare, säger han.
Efter en timme är talet över och Nasrallahs supportrar skyndar ut i mörkret igen.