Kulturkrig är ett opium för folket

BERLIN "Det är inte lätt att vara europeisk socialdemokrat i dessa dagar" konstaterar den ansedda amerikanska tidskriften Foreign Policy.
Tack för den skarpsynta analysen.

Det så kallade "supervalåret" 2017 blev ingen större succé för vänstern. Först fick Nederländska PvdA 5,7 procent i parlamentsvalet i mars och franska Socialistpartiet 6,4 procent i presidentvalet en dryg månad senare.

Sedan förlorade Socialdemokraterna valen i Storbritannien, Norge, Tyskland och Österrike. Jeremy Corbyn var den enda framgångssagan - han misslyckades i varje fall med viss finess.

Politisk vildmark

Det politiska året slutade i oktober med att Tjeckiska Socialdemokraterna rasade till 7,3 procent.

Steget från statsbärande parti till politisk vildmark visade sig 2017 vara förvånansvärt kort.

För några år sedan kallades fenomenet "Pasokifiering" efter att de grekiska socialdemokraterna i Pasok rasat under 10 procent. Då var Grekland ett undantag - nu blinkar varningslamporna över hela Europa.
Inte minst här i Berlin.

Ingen ny regering

"Rösta på Eva Högl 24 september" står det på en kvarglömd valaffisch bredvid julmarknaden framför Rotes Rathaus, det röda rådhuset vid Alexanderplatz.

Eva Högl var kandidat för socialdemokratiska SPD i Berlin-Mitte och blev faktiskt vald. Men tre månader efter valet finns fortfarande ingen ny regering.

På SPD:s kongress i mitten av december var osäkerheten monumental. Direkt efter valet trodde alla att Angela Merkel skulle fortsätta som kansler i samarbete med liberalerna och de gröna.

Arrangemanget kallas allmänt för en "Jamaica-koalition" eftersom partiernas färger, svart, gul och grön finns i Jamaicas flagga.

Socialdemokraternas ledare Martin Schulz lovade redan på valnatten att partiet nu skulle gå i opposition efter att ha suttit i en så kallad "stor koalition" med Merkels kristdemokrater under fyra år.

”Keine GroKo”

Men sedan hann verkligheten ikapp.

Angela Merkel misslyckades med att få ihop en Jamaica-koalition och allas ögon riktades återigen på Martin Schulz som omedelbart började vackla. Kanske en ny stor koalition ändå var möjlig, kanske med Schulz själv som utrikesminister?

Uppenbarligen var det lite lockande.

På SPD-kongressen var ungdomsförbundet, Jusos, rasande. De bar skyltar med texten "Keine GroKo" - ingen stor koalition - och argumenterade för att valförlusten berodde på det tidigare samarbetet med Angela Merkel. En ny stor koalition, sa de, skulle kunna driva ner även SPD under tio procent.

Kanske Angela Merkel - igen

Kevin Kühnert, 28, nyvald förbundsordförande för Jusos lyckades tillsammans med vänsterfalangen driva dram en kompromiss. SPD-ledningen fick mandat att samtala, men inte förhandla, med Angela Merkel. I januari ska en ny partikongress diskutera frågan igen och möjligen ge mandat till riktiga förhandlingar.

Slutligen ska alla medlemmar få rösta om resultatet i en omröstning. En ny tysk regeringen kan dröja till mars.

För fyra år sedan röstade en majoritet av SPD:s medlemmar för att gå in i koalitionen med Angela Merkel. Hur det blir denna gång är skrivet i stjärnorna.
När Jimmie Åkessons tyska systerparti, Alternative für Deutschland, AfD, i höstas kom in i förbundsdagen skapar det ungefär samma parlamentariska röra som när Sverigedemokraterna ändrade riksdagen 2010.

Bortom vänster och höger

Hur hanterar man ett läge där höger-vänsterskalan inte längre avgör hur människor röstar och där varken den traditionella högern eller vänstern har majoritet?

Frågan är fortfarande öppen.

I grunden är vänsterns problem likartade över hela västvärlden. Den moderna högerpopulismen får arbetare att rösta efter kultur och identitet i stället för sociala och ekonomiska frågor.

Vänstern vet hur man ska hantera klasskonflikter - men inte politiska kulturkrig om invandring, feminism, islam och HBTQ-frågor.

Ett av problemen med den stora koalitionen i Tyskland var att den ytterligare suddade ut konflikten mellan höger och vänster. När alla samlades i mitten blev frågor om invandring och identitet i stället avgörande och många väljare gick till AfD.

Populistparadoxen

Paradoxen är att högerpopulister i regel använder sina framgångar bland arbetarväljare till att driva en extrem högerpolitik stick i stäv med arbetarklassens intressen.

Att Sverigedemokraterna nu återigen vill utförsäkra cancersjuka borde egentligen inte komma som en överraskning. Partiet vill även sänka skatterna, skära i resurserna till välfärden och tillåta vinstuttag ur sjukvård och skola.

Ett internationellt exempel är den stora skatteform som Donald Trump just fått igenom i kongressen. Skatterna sänks främst för stora bolag och superrika vilket skapar enorma underskott. Republikanerna är öppna med att dessa underskott sedan ska täckas med nedskärningar i välfärden.

Just de arbetarväljare som gav Donald Trump valsegern står som förlorare.

Rökridå

Detta är konsekvensen av kulturkriget, det har blivit ett opium för folket, en dimridå som döljer viktiga frågor som fördelningspolitik, sjukförsäkring, skola och sjukvård.

Hur länge tar det innan rökridån blåser bort?

Det är svårt att säga, men inga politiska trender varar för evigt. Kulturkriget är kanske inte lika kul den dag SD:s väljare upptäcker att det är deras välfärd som monteras ner och de som står på tur att utförsäkras.

Och i takt med Donald Trumps härjningar lär allt fler få upp ögonen för att den moderna populismen faktiskt bara är samma gamla högerpolitik i ny förpackning.

Högerpopulism är och förblir klasskamp uppifrån.