Barn fungerar som karbonpapper

I åttonde klass började några tjejer på min skola att skära sig. Djupa jack i prydliga rader på underarmarna. Rakbladen kom ungefär samtidigt som mopederna, folkölen och cigarretterna. Tjejer som skar sig var en naturlig del av vår tonårstid. Jag trodde de försökte spela coola. Själva sa de att det kändes skönt.

Först senare förstod jag att de faktiskt menade allvar. Rakbladen var en sorts befrielse. Den fysiska smärtan när de skar sig trängde bort många jobbiga tankar om livet.

Så märktes de socialt konstruerade könsrollerna i vår högstadievärld. Även barn som mår dåligt försöker ju leva upp till omgivningens förväntningar. Ledsna pojkar agerar ofta utåt. De bråkar och slåss. Många flickor gör tvärtom. Med hjälp av självsvält och rakblad vänder de sorgen inåt och misshandlar sig själva.

I Malmö misstänks ett gäng pojkar, knappt ens tonåringar, för våldtäkt på två 13-åriga flickor. Flickorna var ute på picknick när pojkarna försökte stjäla deras cyklar. Flickorna sa ifrån. Det som började som cykelstöld slutade i grova sexuella övergrepp. Pojkarna sägs sedan tidigare vara kända av de sociala myndigheterna.

Experter försöker förklara deras beteende. Det hävdas att dessa pojkar, som livet gjort bräckliga, lika gärna kunde ha misshandlat eller rånat någon. Pojkarna har själva blivit kränkta och hämnas nu genom att kränka andra, skit samma hur.

Visst. Pojkarna i Malmö bär säkert på tragiskt bagage. Kriminalitet växer inte sällan ur social misär. Men våldtäkt är inte ett brott bland andra. Det är en kränkning som har mer med makt än sex att göra. Utan det könsförtryck som genomsyrar hela vårt samhälle – och som överordnar män och underordnar kvinnor – hade våldtäkter varit långt mer sällsynta.

När pojkar som knappt blivit könsmogna är redo att våldta säger det mer om samhället än om dem själva. Pojkarna reflekterar en omgivning som gör skillnad på kön och därmed godkänner kränkningar. Redan som barn märker vi att könet spelar roll. En pappa som slår mamma. En lärare som ser pojkar men blundar för flickor. En storasyster som tar större ansvar för hemmet än en storebror.

Och så våldsporren, som kommer i massor via kabel och framställer sex som övergrepp. Inte som ömsesidig lust. Förtryckande könsroller i sin allra råaste form.

Barn fungerar som karbonpapper. De litar på vuxna och kopierar deras bilder av könen. Flickor skär sig för att kvinnor inte ska göra väsen av sig. Pojkar våldtar för att män gör det. Vuxna som blundar för det missförstår inte bara barns sätt att vara. De sviker också sitt ansvar för barns trygghet.

Våldtäkt är slutpunkten på en lång skala av psykiska och fysiska kränkningar, som ofta börjar med nedsättande könsord och oskyldiga klappar i rumpan.

Varför sa ingen ifrån tidigare? Kanske för att vuxna som inte har gjort upp med sitt eget könsförtryck omöjligt kan stoppa det könsförtryck som sker bland barn.

Följ ämnen i artikeln