Socialdemokraterna måste sluta fega nu
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Halvtid för alliansregeringen. Analytikernas julafton. Fredrik Reinfeldt är för sur eller för vek. Regeringen är för beslutsam eller för velig. Försöken att förklara de usla opinionssiffrorna är många. Men ett beröm får regeringen från alla håll: Den har i alla fall gjort vad den lovat!
Just det. Där ligger förklaringen till människors bristande förtroende.
Alliansen vann inte valet 2006 för att den hade en särskilt bra politik.
Alliansen vann valet för att den över huvud taget pratade om problemen med arbetslösheten och det så kallade utanförskapet. Göran Persson var en lätt motståndare. Han slog tidigt fast att jobben inte var någon valfråga. Han hade tappat kontakten med väljarna.
Alliansen erbjöd ett entusiastiskt och sammansvetsat alternativ till de trötta socialdemokraterna. Vad det alternativet egentligen innebar gick inte riktigt fram. Slagen mot arbetslösa och sjuka kom för många som överraskningar: Var det detta ”det nya arbetarpartiet” menade när de pratade om ”arbetslinjen”?
Samtidigt som regeringen har hållit vad den lovat på vissa områden – hårdare tag mot samhällets bräckliga – har den havererat på andra sätt.
FRA-härvan kommer att gå till historien som en skamfläck för den parlamentariska demokratin. Handlingsförlamningen inför homoäktenskap tillfredsställer de moralkonservativa kristdemokraterna, men retar den majoritet av befolkningen och riksdagen som vill ha ett slut på diskrimineringen.
Oppositionen – socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet – har ett strålande läge. Opinionssiffrorna visar att de har människors stöd att kräva förändring. De borde bygga en stark rödgrön allians som erbjuder ett tydligt alternativ till regeringens utbuade politik.
Men icke. Samtalen om samarbete går alldeles för långsamt framåt. Entusiasmen saknas. Fortfarande två år före valet är det osäkert om det blir någon rödgrön allians.
Samtidigt är det få som vet vad socialdemokraterna egentligen vill. De skäller på den odugliga alliansregeringen så snart de kommer åt. Men när den egna politiken presenteras verkar receptet vara: ”Som alliansen, fast lite snällare.”
På område efter område närmar sig socialdemokraterna alliansens kravretorik: Skolan, skatterna, flyktingmottagandet och försäkringarna för arbetslösa och sjuka. Hård-are tag är även socialdemokraternas melodi. Partiet lägger sig nära, nära alliansen och hoppas på det sättet vinna mittenväljarna.
Det är fegt. Om inte socialdemokraterna nu vågar formulera ett tydligt alternativ till regeringspolitiken, kommer de aldrig att göra det.
Risken är att stora grupper människor, inte minst de som lever i marginalen, struntar i att rösta. Varför rösta om alternativen inte finns? Om politikerna ändå är överens om att de där uppe ska ställa krav på de där nere?
Två år före valet har alliansregeringen gjort bort sig totalt. Socialdemokraterna är på väg att bli ”det minst dåliga alternativet”. Det är inte så muntert för politiken.