De nya coacherna – bara en förklädnad

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

27 SEPTEMBER 2009: Ungdomsarbetslöshet

Vad snackar tjejerna i stallet om (förutom häst förstås)? Att de inte får något jobb. Trots studentexamen och godkända­ betyg har knappast någon av klass­kompisarna jobb. Inte ens tillfälliga.

Vad pratade vi om på 50-årskalaset sist? Att ungarna, nybakade akademiker, inte får några jobb, trots universitets­examen.

Finansministern säger att botten­ på krisen är nådd. Vadå? Jobbkrisen ­accelererar ju! Den öppna arbetslös­heten blir bara värre och kommer enligt Anders Borg att nå 12 procent nästa år.

Folk är oroliga och förbannade på ­regeringen som lovade jobb, jobb, jobb i valet 2006. Nu exploderar ungdomsarbetslösheten. Den är snart 30 procent bland dem mellan 15 och 24 år. Bara Spanien har en högre ungdomsarbetslöshet än vi. Runt 150?000 unga mellan 15 och 25 år är registrerade som arbetslösa, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning, AKU. 150?000! Som vill arbeta men inte kan få ett jobb. Tiotusentals och åter tiotusentals unga knackar på dörren till arbetsmarknaden och vill börja sitt vuxenliv, men de möts av en verklighet som säger att de inte behövs, vi har ingen plats för dig. Det är ett dramatiskt misslyckande och grogrund för sociala konflikter, brott och utanförskap. Det brinner redan bilar i Göteborg, Uppsala, Malmö …

Vad gör då regeringen? Jo, den ­satsar på coacher, 2?000 nya arbetsförmedlare. Coacher för friska och sjuka, gamla och unga. De ska ta hand om 54?000 personer som vid årsskiftet kastas ut från sjukförsäkringen. De ska frigöra de ungas ­kreativitet och drivkrafter för att starta egna företag. Det är ju strålande. Finns det inga jobb så uppfinn ett! Coacherna ska kunna ge insikter­ om arbetsmarknaden och vilka krav som ställs på utbildning och kompetens. Marknaden för ­privata coacher ser ljus ut, där finns jobben. Risken att miljoner skattekronor går till flumverksamhet och geschäft är uppenbar.

Att regeringen uppfinner nya etiketter, nya terapiprogram i ett desperat försök att dölja bristen på arbete, är ingen lösning. Aktivitetscirkusen med konstruerade sysselsättningar från 90-talskrisen återuppstår i ny förklädnad. Regeringens ­batteri av billiga, tillfälliga åtgärder kommer inte att rusta de arbetslösa att kunna ta framtidens jobb. För det krävs kvalificerade yrkesinriktade kurser,

yrkespraktik, lärlings- och traineejobb. Att bekämpa dagens dramatiskt höga arbetslöshet kräver en samhällelig mobilisering som den borgerliga alliansen med sin klasspolitik aldrig kan åstadkomma.

På 70- och 80-talet reste jag mycket i Industrisverige, till stora arbetsplatser som SKF i Göteborg, Oxelösunds järnverk och små mekaniska verkstäder och textilfabriker som ännu fanns. Då träff­a­de jag många coacher. Genuina fackordförande, ombudsmän, studieledare och andra förtroendevalda som också fun­gerade som utmärkta coacher för gubbar, tjejer och killar som blivit av med jobbet eller hade svårt att få ett. De kunde sina medlemmar, deras styrkor och svagheter och kände företag och arbets­platser. Så snackade de med arbetsgivarna, pusslade­ med arbetsförmedlingen, bidragsmöjligheter och ersättningar. Men gav aldrig avkall på schysta löner enligt avtal och fixade ändå jobb för att de kunde ­sina företag, visste deras behov. Den kompetensen och erfarenheten finns inte hos ­regeringens 2??000 nya coacher.

I Trollhättan, hårt drabbat av bil­krisen, har Metallfacket tagit ­saken i ­egna händer och startat en jobbförmedling för medlemmarna efter modell från Danmark. De har just de ­kunskaper om både de arbetslösas kompetens och företagens behov som krävs för att kunna matcha ihop jobb och ­arbetslösa. Så visar facket att de ­bryr sig om medlemmarna också när de förlorat jobbet. Det är ett spännande­ och viktigt experiment som nu sker i Norra Älvsborg i IF Metalls regi.

De nya Moderaterna försöker låta­ som gamla Socialdemokrater när de ­inför ­valet 2010 talar om att satsa på ­arbetsmarknadspolitik. Men regeringens­ ­praktik är något annat än dess retorik. ­Under hela valrörelsen 2006 anklagade Maud Olofsson, upprörd och högröstad som alltid, rege­ringen Persson­ för den stora ­ungdomsarbetslösheten. Det är skamligt och ett svek mot de unga, ­dundrade hon.

Nu är ungdomsarbets­lösheten ännu högre, nästan 30 procent­ – men närings­ministern ­tiger. Är inte det en skam och ett svek mot en hel ungdomsgeneration, Maud Olofsson?