Svensson var sur men klubban föll

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-06

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den där debatten handlar mer om könsidentitet än om sexualitet, brukar min kompis Elina säga så fort homoadoptioners vara eller icke vara kommer på tal.

I går lät riksdagen klubban falla. De folkvalda beslutade, med bred majoritet, att låta homosexuella prövas för adoptioner – såväl närstående som internationella.

Debatten var lång. Kristdemokraternas Alf Svensson var väldigt mot. Och ser man på, han gjorde ingen hemlighet av sin vurm för könsrollerna. Homoadoptioner är det största hot mot den traditionella kärnfamiljen som partiledaren från Gränna någonsin har skådat.

– Jag vädjar till Sveriges riksdag att se till så att adoptivbarn ska slippa uppleva något som alla andra barn garanterat inte behöver uppleva – att få enbart två pappor eller två mammor! ropade han från talarstolen.

I sina repliker hävdade Svensson att det inte är de homosexuella, utan deras barn, som diskrimineras. Barn har rätt till en mamma och en pappa, som det biologiskt var meningen, eftersom de olika könen spelar olika roller i barns liv.

Mamma bakar bullar. Pappa tjänar pengar. Döttrar är söta. Söner är tuffa. Det är väl sådana ”olika roller” som Svensson vill upprätthålla.

Verkligheten springer ifrån honom. Kärnfamiljsnormen luckras upp. Äktenskapet mellan man och kvinna som enda anständig samlevnadsform blir mindre självklar när människor själva börjar välja sina liv.

– I dag har vi vant oss vid att familjer kan se olika ut. Det var inte länge sedan ogifta mödrar och ensamma pappor var en omöjlighet, konstaterade folkpartisten Ulf Nilsson i riksdagsdebatten.

Kvar står Alf Svensson och drömmer om det gamla. Förklaringen till kristdemokraternas ständiga vana att rösta mot homorättigheter ska inte bara sökas i aversion mot homosexuella. Utan också i familjekonservatism.

Kristdemokraterna blir desperata när politiken börjar erkänna andra familjeformer. Utvecklingen ifrågasätter deras föreställningar om hur livet ska levas.

Fördomar mot homosexuella är inget som homoadoptionsmotståndarna längre skyltar med. ”Man kan särskilja människor utan att diskriminera dem”, förklarade moderaten Christel Anderberg något svajigt sitt partis nej till internationella homoadoptioner.

Tillsammans med Alf Svensson efterlyste hon ”barnperspektivet”. Man kan inte experimentera med barn hur som helst. Att göra homoadoptioner till en fråga om antidiskriminering är att svika barnen, hävdade de.

– Som om barnens bästa och homosexuellas rättigheter skulle stå i motsats! svarade vänsterpartisten Tasso Stafilides och fortsatte: ”Jag känner många barn med homosexuella föräldrar. Är ni medvetna om att ni demoniserar dessa barns vardag?”

Stafilides nådde kärnan. Svenssons och Anderbergs heteronormativitet är minst lika diskriminerande som öppna fördomar mot homosexuella. Människor, barn som vuxna, exluderas av en förlegad syn på könen och familjen.

Det är minst sagt befriande med en riksdag som tar konsekvenserna av sin tid och sätter stopp för det.

Åsa Petersen

Följ ämnen i artikeln