Arbetande kvinnor lever i fattigdom

Någon får betala för flexibiliteten

För några år sedan pratades det mycket om begreppet "working poor", arbetande fattiga. Mest handlade det förstås om USA och Storbritannien där lönerna i många branscher pressats så hårt att det i praktiken blev omöjligt att försörja sig trots att man arbetade.

Så skulle vi inte ha det i Sverige, vill jag minnas att de flesta tyckte på den tiden.


Häromdagen presenterade fackförbundet Handels en undersökning av lönerna för butiksanställda i vårt land. På många sätt ger den en dyster bild av hur människor har det. Rapporten visar nämligen att många handelsanställda har så lite betalt att deras löneinkomster inte tar dem över gränsen för relativ fattigdom.

Förra året innebar det en disponibel inkomst på högst 12 685 kronor i månaden.

Så låga inkomster har inte den som arbetar heltid eller nästan heltid. Det har däremot de som arbetar deltid. Bland de som har ett schema på mellan 20 och 34 timmar i veckan skulle en tredjedel räknas som fattiga om inte ob-tilläggen fanns. Också när dessa räknats in hamnar en stor grupp under fattigdomsgränsen.


I allmänhet handlar det knappast om extraarbete för studenter. Vi talar helt enkelt om väldigt många människor, i huvudsak kvinnor, som tvingas jaga extratimmar på jobbet för att överhuvudtaget kunna leva på sin lön.

Nästan ingen som når över gränsen för relativ fattigdom

Det blir dessutom värre och värre. 1990 hade nästan hälften - 48 procent - av de anställda i detaljhandeln heltid eller näst intill heltid. Förra året hade den siffran sjunkit till 37 procent. Samtidigt hade de riktigt korta deltiderna med mindre än 20 timmars schema ökat från 17 till 27 procent.

I den gruppen är det nästan ingen som når över gränsen för relativ fattigdom, i alla fall inte utan att jaga fler timmar.

En annan rapport, från tankesmedjan Arena, kunde häromdagen visa att även om andelen tidsbegränsade anställningar totalt sett inte växer är det just de mest otrygga jobben som blir fler.

Här finns framväxten av ett arbetsliv med SMS-anställningar och en ständig oro för hur månadens räkningar ska betalas.


Naturligtvis är det inte bara i handeln som ofrivillig deltid och otrygga anställningsvillkor skapar fattigdom. På Svenskt Näringslivs hemsida kan man just nu ta del av oron hos cheferna på hemtjänstföretaget ES Hemservice i Stöde utanför Sundsvall.

Sundsvalls kommun tillämpar sedan tidigare rätt till heltid för sina egna anställda. Nu tänker man ställa samma krav på de företag som vill teckna avtal om hemservice enligt LOV.

En ekonomisk katastrof, om vi ska tro Anne-Lie Ströberg som är vd på ES Hemservice.

Några tvingas betala för flexibiliteten med deltid, otrygga anställningar och ont i magen

"Kundernas behov förändras, det handlar ju om gamla människor. Vi måste därför vara flexibla och kan inte sitta med personal som vi inte har jobb för", säger hon på Svenskt Näringslivs hemsida.

Det kan man förstå. Naturligtvis måste hemtjänstföretag anpassa sig till brukarnas behov, precis som butikerna behöver personal när vi som kunder har tid att handla. Problemet är bara att det är några som tvingas betala för den flexibiliteten med deltid, otrygga anställningar och ont i magen inför varje månadsskifte när räkningarna ska betalas.


Det är, som Handels rapport visar, några som faktiskt hamnar under fattigdomsstrecket för att upprätthålla arbetsgivarens flexibilitet och kundernas bekvämlighet.

Och dessa några är nästan alltid kvinnor.

Just nu startar avtalsrörelsen där fack och arbetsgivare ska göra upp om löner och anställningsvillkor för nästan 3 miljoner anställda. I dag väntas IF Metalls avtalsråd godkänna krav som kommer att styra alla förhandlingar. Inför förhandlingarna har det pratats mycket om procent och låglönesatsningar.

Det är viktiga saker, men om vi menar allvar med att tala om ett jämställt arbetsliv måste också kvinnor som arbetar med vård, omsorg och service ha rätt till en trygg anställning på heltid.