ÅSIKT

Stålarbetarna i Luleå tänker rädda världen

Om 20 år ska utsläppen vara borta

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tre svenska storbolag som tillsammans planerar att skriva om själva fundamentet för industrin. Långsiktiga planer och en revolutionerande ny teknik som skulle kunna göra hela samhället mer hållbart. Låter det som en historia från 1950- eller 1960-talen? Det händer precis nu, i Luleå där SSAB, LKAB och Vattenfall tillsammans planerar för att producera stål utan att använda kol.

Per Lagerwall framför masugnen.

Det är så här grundbulten i den svenska nationen ser ut tänker jag när jag står framför masugnen vid SSAB:s stålverk i Luleå. Ett komplicerat universum av rör och transportband runt själva ugnen. Den andas, säger Per Lagerwall som visar mig hur det flytande järnet tappas ur masugnens botten.


Här inne smälts malm från gruvorna i Norrbottens inland tillsammans med koks som tillverkats av kol från Australien till råjärn som sedan förädlas i stålverket och gjuts till stålämnen, slabs. Från stränggjutningens kontrollrum ser jag hur operatören via två fjärrmanövrerade gaslågor skär av ett elva meter långt ämne från den glödande strängen. Det väger 29 ton. Varje dag lämnar stål motsvarande ett eiffeltorn Luleå. Världens bästa stål, om vi ska tro dem som jobbar här. Stoltheten går inte att ta miste på.

Stålet från Luleå har använts till armering av miljonprogrammets hus, Volvobilen på parkeringen, kylskåpet i köket och stiften i häftapparaten

I sin låt om stålstaden Youngstown sjunger Bruce Springsteen:

"These mills they built the tanks and bombs

that won this country's wars".


Stål bygger nationer, och även om slabsen från Luleå kanske inte främst blivit till vapen eller bomber har det använts till armering av miljonprogrammets hus, Volvobilen på parkeringen, kylskåpet i köket och stiften i häftapparaten. Här har folkhemmet byggts. I stålverket produceras minst 200 olika kvaliteter.

1 av 2

Järn drar till sig syre. Alla som har sett en gammal bil duka under för rosten vet vad jag talar om. I Bergslagen, där jag lever, färgas klippan röd när järnet oxiderar. Att producera användbart stål handlar till stor del om att få bort syret. Hittills har metoden varit enkel, tillsätt kol. Vid rätt temperatur förenar sig varje kolatom med två syreatomer.


En masugn är byggd för att framställa järn som förädlas till stål, men skapar samtidigt koldioxid eller CO2. Kokset är inte bara en energikälla som ersättas med något annat utan en del av själva processen. För varje ton järn som tappas ur ugnen framför mig släpper den också ut ett drygt ton koldioxid. Totalt blir det enorma mängder. Globalt står stålindustrin för sju procent av koldioxidutsläppen. I Sverige är siffran tio procent.

Ändå tillhör Masugnen i Luleå de renaste i världen, och det kvalitetsstål som produceras är resurseffektivt för användarna. Här sätts normen för hur långt man kan komma utan att till exempel lagra koldioxiden.

– Det är väldigt lite man kan göra för att ytterligare effektivisera, säger Martin Pei som är ordförande i Hybrit teknisk direktör för SSAB.

– Vi vill utveckla en teknik som inte använder kol. Då löser vi utsläppsfrågan från grunden.

Just nu byggs en försöksanläggning vid den gamla kolhamnen på SSAB:s område i Luleå. När den är färdig nästa sommar kommer den att vara 50 meter hög och kunna producera ett ton stål i timmen.

Per Lundström på bygget av försöksanläggningen.

– Anläggningen byggs för att kunna genomföra försök med den nya processen, berättar Per Lundström som leder arbetet från en barrack intill byggarbetsplatsen. Han kommer från början från LKAB.


Från år 2040 ska den svenska stålindustrin vara fossil- och koldioxidfri. Och man börjar som sagt från grunden, med metoden för att rena järnet.

I stället för kol tänker företagen bakom Hybrit använda vätgas för att reducera bort syret ur järnet. Två väteatomer slår sig samman med en syreatom och i stället för koldioxid skulle resultatet bli H2O. Vanligt vatten.

Kemin bakom processen är känd, men den har inte använts i industriell skala. Försöksanläggningen i Luleå är ett stort steg på vägen. Lundström pekar ut betongplattan där vätgastillverkningen ska placeras.

Omställningen ska gå fort, i alla fall i de här sammanhangen

Enligt dagens beräkningar skulle det fossilfria stålet bli lite dyrare än att använda traditionell teknik. Men företagen bakom Hybrit räknar med förbättringar, och stigande kostnader för att använda kol.

Omställningen ska gå fort, i alla fall i de här sammanhangen. Redan 2025 ställs produktionen i Oxelösund om till återanvändning av skrot, och 2040 ska masugnen i Luleå ersättas av den nya tekniken. Då kommer det mesta av den svenska stålindustrins utsläpp av växthusgaser att vara borta.


Att det händer här är knappast en tillfällighet. Vid sidan av de tekniska förutsättningarna framhåller alla jag pratar med engagemanget från det svenska samhället. När bygget av försöksanläggningen påbörjades i Luleå fanns Stefan Löfven på plats och det senaste åren har politikerna stått i kö för att få besöka SSAB i Luleå.

– Sverige har fantastiska förutsättningar med en fin gruvindustri och en bra stålindustri, men vi har också ett mycket bra energisystem, säger Martin Pei.

Ändå är det bara en del av förklaringen till att idén om ett fossilfritt stål kunde födas just i Sverige. En annan handlar om de anställda. På IF Metalls verkstadsklubb berättar Tomas Karlsson och Mats Bäcklund om hur stålindustrin gång på gång har genomgått förändringar. Ofta har det inneburit att jobben blivit färre.

– På 70-talet arbetade 5 400 personer här. Nu är vi 1 100, men vi tillverkar mycket mer stål, säger Karlsson.

Förändringen har inte varit enkel, men de fackliga företrädarna menar att utvecklingen har varit nödvändig för att bevara konkurrenskraften. Och i de flesta fall har det gått att hitta lösningar för de anställda.

– Vi har ställt krav på åtgärdsprogram och när anställda har gått hem har de i alla fall inte gråtigt, säger Tomas Karlsson.

Det har skapat en tillförsikt inför framtiden. Hybrittekniken ligger fortfarande flera årtionden bort, men enligt Mats Bäcklund behöver de anställda få chansen att vara med och lära sig den från början.

– Vi måste ha bra system för kompetensutveckling, säger Mats Bäcklund och han tycker att det är en syn som koncernledningen delar.


På väg ut från fackklubbarnas expedition möter vi en jublande glad ung kvinna, vi kan kalla henne Lisa. Efter att ha vikarierat de senaste två somrarna hon har precis fått klart med en fast anställning i stålverket och Tomas Karlsson hälsar henne välkommen.

Det slår mig att Lisa mycket väl kan vara en av dem som blir först i världen med att tillverka fossilfritt stål i industriell skala.

Klimatförändringarna innebär att vi måste ställa om samhället. Det leder till förändringar, för företag, orter och inte minst för människor. Just därför handlar klimatpolitiken också om trygghet och fördelningen av resurser och makt. Precis det har folkhemmet gjort med framgång.

Och därför är man i Luleå på väg att förändra stålindustrins grunder.

avIngvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM

SSAB

LKAB

Koldioxid

Luleå