ÅSIKT

Klimatfrågan är nästa kulturkrig

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: TECKNING: PAUL WALLANDER

Det finns något magiskt med Greta Thunbergs seglats mot Amerika, på toppen av tidens våg både bokstavligt och bildligt. I veckan var det precis ett år sedan hon satte sig utanför riksdagen med sin ”skolstrejk för klimatet”-skylt.

På Twitter kallar hon sig ”16 år gammal klimataktivist med Asperger” och när man intervjuar henne känns hon som en helt vanlig ung tjej. Hennes budskap, att vi måste lyssna på klimatforskarna, låter egentligen helt självklart. Men motreaktionen har för länge sedan förlorat alla proportioner.

När en av Australiens ledande kolumnister i tidningen Herald Sun kallade Greta Thunberg ”djupt störd” med illa dold hänvisning till hennes Asperberger tröttnade hon och efterlyste fler vuxna i debatten. 

De saknas fortfarande.

Bloggare med koppling till Moderaterna har under sommaren ljugit ihop skröna efter skröna om att hon skulle ta emot stora belopp för att hålla föredrag, hennes segling över atlanten påstås ha följebåtar som släpper ut mer koldioxid än flyget och på nätet sprids ett klipp med Jimmie Åkesson där han utan -belägg påstår att det är ”Allmänt känt att det ligger en PR-byrå bakom”.

Aaron Banks, miljonären som finansierade den brittiska kampanjen för Brexit, skrev ”Freak yachting accidents do happen in August ... ” när hon började sin seglats över Atlanten. ”Märkliga båtolyckor händer i augusti...”.

Var kommer det vettlösa hatet, förtalet och ilskan mot Greta Thunberg egentligen ifrån?

Hur kan människor känna sig så hotade av en 16-åring?

I Naomi Kleins Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet (Ordfront 2016) söker hon sanningen om kampanjen för att underminera klimatarbetet. Hon besöker bland annat den årliga konferensen för klimatförnekare, -ICCC, som organiseras av The Heartland Institute i Illinois. Tankesmedjan, som tidigare bland annat arbetat åt -tobaksjätten Philip Morris, är spindeln i det internationella nät av debattörer, aktivister och organisationer som skapats för att sprida klimatskepsis. Namnet på konferensen är taget för att det ska förväxlas med IPCC, FN:s klimat-panel.

Det som sägs på ICCC förs vidare av konservativa politiker och medier som Fox News liksom i tidningarnas kommentarsfält och sociala medier. En allt större del letar sig även in i svensk debatt, via Twitter och Facebook och med hjälp av diverse högerdebattörer.

– Jag anser inte att det finns något forskningsstöd alls för att det pågår en klimatkris. Det är bara ett nytt modeord som klimatalarmister använder i samhällsdebatten, sa den moderata riksdagsledamoten Jan Ericson till -Aftonbladet i somras.

I verkligheten finns naturligtvis ingen vetenskaplig tveksamhet om att temperaturen i världen stiger till följd av mänsklig aktivitet. Men läser man mer noggrant vad Jan Ericson och andra så kallade ”skeptiker” skriver handlar det om något annat.

”Vänstern använder främst klimatfrågan som argument för att bekämpa marknadsekonomi och människors frihet.” konstaterade Ericson i våras i Borås tidning.

Enligt Naomi Klein är det själva kärnan. Om vi vill rädda klimatet, och oss själva, så kommer det att krävas stora förändringar i vårt sätt att leva. Det är dessa förändringar Jan Ericson och andra högerdebattörer motsätter sig, därför vill de inte tro på forskningen.

När Greta Thunberg säger ”lyssna på forskarna” uppfattas det som ett hot mot deras livsstil, mot bilen, biffen och Bromma flygplats. Thunberg kommer med vetenskapliga tabeller till ett kulturkrig. Jan Ericson är inte ensam. I höstas röstade moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater igenom besparingar på miljöområdet i nivå med de -Donald Trump genomfört. I somras publicerade tidningen The Economist ett reportage från Europas största kolkraftverk, Elektrownia Belchatow i Polen. Anläggningen släpper ut ett ton koldioxid i sekunden.

Staden Belchatow har 60 000 invånare och levnadsstandarden är hög tack vare kolindustrin. 8000 arbetar på något av kraftverken. Och allt, jobben, människorna, livsstilen och hela samhället hotas om EU höjer miljökraven.

The Economist drar paralleller till flyktingkrisen 2015 och konstaterar att konfliktytan känns välbekant, återigen ställs högerpopulister mot gröna och liberala krafter. Det är inte en konflikt mellan länder utan inom samhällen, mellan städer med sina ”skolstrejk för klimatet”-inspirerade demonstrationer och landsbygdens oro för framtiden.

Och, konstaterar The Economist, 2015 förlorade vänstern. I dag är Europas gränser stängda och ingen talar längre om generös flyktingpolitik. Så vad kan klimatrörelsen göra för att undvika samma öde?

Ett viktigt svar är förmodligen att ta motståndarna på allvar och möta människor i ögonhöjd. Oron för framtiden i Belchatow är inget att vifta bort.

 Även om kolkraften inte har någon framtid så måste människorna kunna få det. S paradgren under tidigare strukturomvandlingar, från inflyttningen till städerna på 50-talet till varvskrisen och tekoindustrins nedläggning, har alltid varit att ge trygghet i förändringen. Det finns mycket att lära från den historien.

En annan lärdom är att inte dras med i kulturkrigets logik och skambelägga vanligt folks livsstil och värderingar. Det höga moraliska tonläge som präglade flyktingdebatten stjälpte förmodligen mer än det hjälpte. Människor kommer inte sluta äta kött, köra bil eller drömma om att köpa en segelbåt. Att så mycket av miljödebatten har handlat om individuella val i stället för politiska reformer håller inte.

Om vi ska kunna möta klimatförändringarna behövs en bred folkrörelse där alla är välkomna. Enligt FN:s klimatpanel är det ännu inte för sent.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM