Vem bryr sig om Tobias förutom hans mamma?

Sonen Tobias och mamma Morran i tv-serien ”Morran och Tobias” (Robert Gustafsson och Johan Rheborg). En grov parodi på pojkarna som passerats av flickorna.

Jag oroar mig för männen, pojkarna igen.

Jag har ju en sorts hatkärlek till dem.

Några av dem, när de tydligen orkat släppa läskflaskan och dataspelet, skickar hatiska och illa stavade meddelanden till mig via internet. Bara när jag snuddar vid ämnet invandring. Aldrig annars.

Samtidigt känner jag ju dem och vet att de är vanliga, ledsna, bittra, hyggliga killar – och jag fattar totalt deras reflex att hata nästa samhällsgrupp som kommer att passera dem i hierarkin.

Därav ordet hatkärlek.

Jag hade kunnat vara en av dem.

Jag upplever mitt liv som en slump, som att jag råkade gå in genom rätt dörrar, som i filmen ”Sliding doors”, vilket gjorde att jag inte blev en av dem som blev kvar utan utbildning, utan vettig lön, utan nåt att göra, utan att vara äktenskapsmaterial för de kvinnor som skaffade utbildning, gjorde karriär och valde en jämlik man.

Jag oroar mig för männen, pojkarna igen eftersom jag läser ”Fördel kvinna – den tysta utbildningsrevolutionen” av Emma Leijnse, journalist på Sydsvenskan, som handlar om exakt detta. En välresearchad skräckskildring av hur flickorna svishat förbi pojkarna, särskilt i gamla bruksorter, småstäder och förorter – karaktären som Robert Gustafsson gör grov parodi på i SVT:s humorserie och filmen ”Morran och Tobias” med Johan Rheborg.

Susan Faludi beskrev utvecklingen redan i ”Ställd” 1999. Män som är den liberala feminismens offer. Feminism utan socialism. Män som hade behövt samhällets stöd för att kunna konkurrera med kvinnorna.

Jag oroar mig för männen, pojkarna igen eftersom det inte bara är synd om dem. Maktlösa män är farliga män. I värsta fall spränger de sig själva i en folksamling eller tar med sig en bajonett till en skola.

Jag upplever mitt liv som en slump, som att jag råkade gå in genom rätt dörr och inte blev en av dem som blev kvar

Utbildningsrevolutionen är en världsomspännande trend som förklarar mycket av samtidens politiska skälvningar. Männen har – verkligen, det är inget de bara känner – tappat sin status i det moderna och avindustrialiserade samhället.

Och de tror att högerpopulismen ska ge dem deras privilegier tillbaka. När det egentligen är utbildning de behöver. Utbildning är allt de behöver. Det är så man bryter sina klassbojor.

Jag oroar mig för männen igen eftersom jag också råkade läsa en notis av kollegan Andrev Walden som berättade:

Enligt Ungdomsbarometern 2016 är de fem vanligaste identiteterna för unga svenska tjejer: 1) feminist, 2) antirasist, 3) hundmänniska, 4) miljövän och 5) storstadsmänniska. För killarna: 1) gamer, 2) sportfantast, 3) prylnörd, 4) datanörd, 5) träningsfreak.

Det där fick Andrev att oroa sig också och många fler borde oroa sig. Om samhället fortsätter att producera ständigt nya generationer pojkar som tror att dataspel och sport gör dem konkurrenskraftiga mot högutbildade flickor – ja gör matten själv.

Om du är flicka klarar du matten. Är du pojke är risken stor att du tar till nävarna. Mot dig eller själv eller mot andra. Det är de här männen, pojkarna som knarkar eller super ihjäl sig eller tar sina liv.

Jag oroar mig för männen, pojkarna eftersom jag inte ser någon lösning inom det system vi har nu. Pappa är inte där och friskolan har inte råd. De är offer för liberalismen och socialismen är dessvärre död. Vem bryr sig om Tobias förutom hans mamma?

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.