Vakthundar mot yttrandefriheten
I morgon hade socialdemokraterna i Malmö tänkt ha en så kallad ”sosselördag” i köpcentret i Rosengårds centrum. Men ägaren till köpcentret stoppade arrangemanget. De tillåter ingen politisk eller religiös propaganda, inte ens utanför köpcentret, där de äger marken.
Nyligen hände samma sak på studentkåren vid högkolan i Eskilstuna. Ledningen för studentkåren stoppade den socialdemokratiska studentföreningen från att vara med på en introduktionsmässa för nya studenter.
Daniel Rådeström, ordförande för kårens näringsutskott, tog på sig rollen som censor. ”Intro-mässan ska vara helt fri från politiska och religiösa inslag”, sade han i tidningen Eskilstuna-Kuriren.
Det verkar vara en trend just nu, att hindra politiska partier och föreningar från att utöva sina demokratiska rättigheter.
I botten av allt detta tycks det finnas en uppfattning att politik är något skumt och allmänt vederstyggligt. Något så stötande att det måste motas bort från platser där människor möts.
Partier har ibland haft svårt att komma in på privata arbetsplatser, men skolorna och universiteten har nästan alltid varit öppna arenor för politiska samtal.
I den större offentligheten har torgen alltid fungerat så, men nu håller torgen på att flytta in i köpcentrumen, och där sitter fastighetsägarna som vakthundar mot yttrandefriheten.
Så vart ska politiska föreningar ta vägen? Var ska de hitta nya mötesplatser? Internet kanske. Nätet är lysande på flera sätt, skapar hela tiden nya möten och kontakter, men det kan aldrig slå en direkt dialog mellan människor.
Det leder mig osökt in på ett av mina favoritämnen: Burma.
Där har protesterna mot militärjuntan nu pågått i snart två veckor. Juntan har svarat på samma sätt som alltid, genom att fängsla proteströrelsens ledare.
En av dem är Min Ko Naing. Han ledde proteströrelsen redan 1988, då folket i Burma nästan kastade omkull militärregimen. Men juntan svarade med att att skjuta ihjäl flera tusen aktivister. Min Ko Naing sattes i isoleringscell.
Han blev kvar där i 16 år.
Sedan han släpptes i november 2004, fysiskt hårt präglad av åren i isolering, har han sakta men säkert byggt upp en ny politisk organisation.
Och nu har militären alltså fängslat Min Ko Naing på nytt.
För drygt två år sedan fick han frågan om han och hans vänner som engagerade sig i studentpolitiken i mitten av 1980-talet insåg vilket pris de riskerade att få betala. ”Självklart”, svarade han. ”Vi var redo att gå i fängelse, eller till och med att dö i kampen för demokratin. Flera andra hade betalat det priset före oss.”
Och nu har de öppna protesterna alltså brutit ut på nytt i Burma. Den som vill följa utvecklingen där på lite närmare håll kan gå in på www.burmanet.org.
Något helt annat: Politikerbloggen hade i veckan den goda smaken att publicera Jan Björklunds betyg från officersskolan. Björklund hade toppbetyg (vad annars?). Men det skriftliga omdömet var mer blandat. Där stod det att han är ”öppen och ärlig” men att han ibland kan ”inverka hämmande på andra”.
Inom kort kommer både ett helt folkparti och några hundra tusen svenska skolelever få känna på det ledarskapet.