Mona-Marie och passionen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-06-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag gjorde ett kort besök i kommunpolitiken. Tre år i miljönämnden i Luleå. Sedan väntade Falun, journalistiken och? livet? Ja, det kändes aldrig som om livet pågick i vårt sammanträdesrum. Knappt demokratin heller. Det var som om besluten alltid fattades någon annanstans.
Vi hade ett möte i månaden. Alla, från vänsterpartister till moderater, visste redan hur de skulle rösta. På nämndens sammanträden fikade vi och lyssnade på tjänstemännens föredragningar. Visst hände det att vi pratade politik. Men de diskussionerna ändrade inte på något.
Den verkliga makten fanns ju i partigrupperna. Där diskuterade vi månadens ärenden och enades om partilinjen. Jag gick in på partigruppens möten med Åsas åsikt – och kom ut med socialdemokraternas. Oftast stämde de överens. Annars var det ångest.
Den sortens ångest fick härom veckan Mona-Marie Arvidsdotter, ledamot för kristdemokraterna i Solna kommunfullmäktige, att fälla den borgerliga majoritetens budgetförslag. Mitt under budgetdebatten reste hon sig upp och sa att hon måste följa sitt hjärta och rösta med socialdemokraterna.
På en sekund fick Solna vänstermajoritet. Mona-Maries forna partikamrater kallade hennes svikare: ”En Judaskyss är vad det är!” Socialdemokraternas kommentarer var mer nådiga. De talade om Mona-Maries ”stora personliga mod”. Är de lika förtjusta i den miljöpartist som sedan blev moderat för att rädda Solna från socialismen?
Det känns som om jag borde hylla Mona-Marie. Det är för lite hjärta och smärta i politiken. Mona-Marie handlade passionerat. Men det är något som stör mig. Hon hade inte försökt få kristdemokraterna att ändra åsikt om budgeten. Hon hade inte ens förvarnat sina partikamrater. Det var bara tack och hej.
Så gick en viktig del av demokratin förlorad. Den att mötas i samtal för att kanske kunna enas om en gemensam åsikt. Jag säger inte att Mona-Marie borde ha böjt sig för partiets vilja. Bara att hon borde ha slagits för sin övertygelse.
Fast hon kanske inte hann. Mona-Marie kan ha ändrat åsikt medan budgetdebatten pågick. Plenisalen är inte bara den politiska beslutsprocessens fysiska rum. Den är också en arena för politisk reflektion. Om politikerna inte får lyssna på varandra, vad ska de då med budgetdebatter? Då kan de lika gärna sitta hemma och rösta, på datorn eller telefonen.
När Mona-Marie ändrade sig fick demokratin fritt spelrum. Alla tappade hakan. Det säger en del om demokratins svårigheter. Men också om politikerns ständiga kamp med olika lojaliteter. Vem är det jag företräder? Mig själv, mitt parti eller mina väljare?
Eller snarare:
Om jag måste svika någon, vem ska det då bli?
Det är lite som en kärleksrelation.