Timbuktu bereder vägen för politiskt ställningstagande
Pop och politik har inte alltid varit självklart att förena. De svenska artister som tog politisk ställning var länge lätträknade. Mikael Wiehe, Nationalteatern, Ebba Grön och ... ja? Den yngre generationen uppvisade närapå beröringsskräck för politik av rädsla för att hamna i något proggigt plakatbudskapsfack.
Men mycket har hänt på kort tid. Plötsligt har artister från ett brett musikaliskt spektrum gjort politiska ställningstaganden.
Operasångerskan Malena Ernman har skrivit flera debattartiklar mot rasism. Rebecca & Fiona gör tung house om utförsäljningar och vikten av en stark fackföreningsrörelse. Kent sjunger på senaste skivan om det polariserade politiska klimatet och om Stockholm som ”en garanterat solidaritetsfri nymoderat öken”. Lorentz rappar om att han tillhör ”champagnevänstern” och Mohammed Ali om vem som får kallas svensk. Benny Andersson stöttar Gudrun Schyman, och The Knife donerar pengar till Feministiskt initaitiv och gör politisk kabaré med stark kritik mot den hårda europeiska asylpolitiken. Exemplen är många.
Men kanske startades den senaste politiska popvågen av Kartellens och Timbuktus singel ”Svarta duvor & vissna liljor”
i höstas. Låten hade ett tydligt antirasistiskt budskap och var kritisk mot SD. Det tyckte Sveriges Radio P3 var så pass kontroversiellt att de bestämde att den inte fick spelas okommenterad. Logiken bakom regeln var så snurrig att de knappt själva kunde reda ut tankegångarna.
När Jason ”Timbuktu” Diakité
i vintras tog emot ett antirasistiskt hederspris i riksdagen höll han – med sitt pass
i ena handen – ett redan klassiskt tal där han sa att han kräver att få känna sig säker
i Sverige.
Med gråt i rösten konstaterade han: ”Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige”. Vi var många som kände av klumpen i halsen.
Vid förra valrörelsen hamnade vi i en tramsig debatt om att popmusiker inte fick vara höger. I alla fall var det ett argument som Wille Craaford saluförde när han kom ut som yrvaken moderat. Sedan dess har fyra år gått men den diskussionen känns redan uråldrig.
Det är allvar nu. Vi ser hur de ekonomiska klyftorna i Sverige växer snabbast i hela västvärlden, jämställdheten och klimatpolitiken står och stampar allt medan rasismen växer och nazisterna är mer aktiva än på decennier.
Det går inte längre att bara stå bredvid och iaktta utan att känna sig passivt deltagande i utvecklingen.
Timbuktu må ha berett vägen för artister som vågar ta politisk ställning. Men jag tror också att den tid vi nu lever i gör det.