Våld mot kvinnor är inget kvinnoproblem
I tisdags ringde en kvinna till mig på jobbet. Hon hade läst ledaren jag skrivit om att Sveriges kvinnojourer är i behov av långsiktig och stabil finansiering.
Kvinnan berättade hur hon sedan flera decennier blir svårt fysiskt och psykiskt misshandlad av sin make. Varenda steg hon tar är övervakat av mannen.
Det enda hon önskar är att få flytta och börja om sitt liv någon annanstans. Men någon hjälp från kommunen har hon inte fått. För att få det måste hon ha rätt till socialhjälp, och det anses inte hon vara berättigad till eftersom hon genom äktenskapet sitter på vissa tillgångar.
I våras polisanmälde hon mannen. Polisen bedömde det som att hon är utsatt för dödligt våld.
Sex månader har passerat sedan polisanmälan upprättades – men ingenting har hänt. Polisen förklarar det med att de har ont om utredare just nu.
Den långa väntan har brutit ned henne. ”Jag hoppas att jag har styrka nog att ta mig härifrån nästa gång det blir hotfull stämning”, säger hon till mig.
I mejlkorgen trillade liknande historier in.
En kvinna beskriver hur hennes man efter flera års utnyttjande låste in henne i en bil och tryckte en kniv mot hennes handled och hotade att döda henne och hennes familj.
Mannen fick i det fallet fängelse. Men då började det stora jobbet för kvinnan. Hon har själv fått söka upp en kvinnojour, söka hjälp hos advokat för att få ensamvård om barnen och för att få skyddade personuppgifter. ”Vem är spindeln i nätet som skall hjälpa misshandlade kvinnor?”, frågar hon.
I dag vältras ett alltför stort ansvar över på de kvinnor som ofta arbetar ideellt för att stötta andra kvinnor. Det anser även Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, som skrivit en replik till Aftonbladets ledartext på sin hemsida.
”Våld mot kvinnor är inte en isolerad fråga utan ett samhällsproblem”, skriver de. Stat, kommun och landsting har ett gemensamt ansvar för att skydda invånare från att bli utsatta för våld i nära relationer.
Så är det. Våld mot kvinnor har alltid ansetts som ett privat problem. Något som kvinnor kan prata med andra kvinnor om. Men samhällets omsorg borde även omfatta kvinnofridsarbetet.
I telefonen brister rösten hos kvinnan som ringt upp mig när hon säger att hennes man hotat att skjuta henne. Jag känner mig maktlös. Det enda jag kan göra är att uppmana henne att återigen vända sig till polisen för att försöka påskynda deras arbete. Det känns så fjuttigt. Vi pratar om en människas liv!
När vi lagt på luren stannar obehagskänslan kvar. Jag hoppas att hon orkar lämna mannen, och att hon gör det i tid.