Vallöften från vänstern med bäst före-datum
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-12
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi vill skapa 200?000 nya jobb i offentlig sektor.
Vi vill att samhället återtar och återreglerar det som ska ägas och drivas gemensamt.
Två vallöften i den Valplattform som vänsterpartiets partistyrelse nyss antagit. Inga små löften precis. Partiernas vallöften är ofta storstilade, och farliga. Farliga därför att de är så svåra att infria i vår föränderliga tid.
Lars Ohly och hans kamrater utlovar 200?000 nya jobb i offentlig sektor under en mandatperiod. Det har vi knappast sett sedan 70-talet. Än mindre en så omfattande socialisering av samhällsverksamheter som alla de som nämns i valmanifestet: vård, skola, omsorg, kommunikationer, infrastruktur och samhällsservice. Det är där de nya jobben ska skapas.
Vem minns inte en rad andra stolta vallöften som politiker, avgångna och verksamma, givit om nya jobb. Mest lovade Carl Bildt, tidigare statsminister men oppositionsledare, inför valet 1998. I Dagens Nyheter skrev han i februari:
”Det går att avskaffa arbetslösheten som samhällsproblem till 2010. Det kräver att vi netto får ca 500?000 nya jobb under de närmaste åren. Med tanke på att många jobb kommer att försvinna, kräver detta allra minst 1,5 miljoner nya riktiga jobb i Sverige till början eller mitten av 2010-talet. Jag tror det är möjligt.”
Carl Bildt vann inte valet ens med 1,5 miljoner nya jobb i bakfickan.
Göran Persson är försiktigare. I höstbudgeten utlovas jobb, praktik eller utbildning till 55?000 arbetslösa. En blygsam siffra i dessa sammanhang. Men lite handlingskraftigare var också han inför valet 1998. Då lovade han 100?000 nya småföretag på DN Debatt 22 februari. ”Vi ska släppa fram entreprenörerna, minska byråkratin och underlätta småföretagens exportsatsningar. Det skapar förutsättningar för 100?000 nya företag i landet. Det är i dessa företag som framtidens arbeten kommer att skapas”, skrev han.
Verkligheten blev en annan.
Thorbjörn Fälldin, centerledare och statsminister på sjuttio- och början av åttiotalet, lovade 400?000 nya jobb i valrörelsen 1976. Men det var knappast på det löftet han vann valet, utan på löftet att stoppa och avveckla kärnkraften till 1985.
Ingetdera blev verklighet.
Konsten att skapa nya varaktiga jobb på politisk väg tog nog slut med Gunnar Sträng och hans förmåga att höja skatter för att bygga ut den offentliga sektorn.
Numera brukar politikerna välja att formulera sig en smula försiktigt, som vänsterpartiet i valmanifestet: Vi vill skapa 200?000 nya jobb.
Vem vill inte det? Vem vill inte ge alla arbetslösa ett jobb? Det ledsamma är att ingen kan tala om hur det ska gå till. I stället är risken stor att löftena hamnar som heta potatisar i knät på avsändaren. ”Valgodis är av ondo”, har förre finansministern Kjell-Olof Feldt sagt, vis av erfarenheten att tvingas svika socialdemokraternas populära löften om bland annat längre semester och utbyggd föräldraförsäkring 1988.
Förr hette det att ”löftena kunna ej svikas”. Nu verkar vallöften vara färskvara med bäst före-datum. Bäst före valdagen.