Ståhej!

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-08

Jenny Teleman gläds åt oförnuft och okänslighet på Göteborgs stadsteater

Ruth Vega Fernandez och Eric Ericson i ”Förnuft och känsla”.

Vad är detta ståhej om Jane Austen? Vad är det hon har? Vad handlar det egentligen om?

De irriterade frågorna kommer från kollegan Joseph Conrad 1901, vilket är ganska kul.  

Austens ungdomskärlek Tom gifte sig mot sin vilja till ett bättre parti. Jane valde att aldrig älska igen utan tog den nya möjlighet till identitet som tiden bjöd på: författarens. Men hennes romaner handlar inte om kärlek, de handlar om pengar.  

Så låter lite snabbklippt myten om denna Jane Austen, men det är faktiskt en bra förklaring att ha i strumpan när relevansen i de hushållsklaustrofobiska turerna i engelska borgarhem kring vem som ska göra ett gott parti med vem, vem som är kär i vem och vem som får bita ihop och kompromissa behöver försvaras ibland.

En tös samlade identitetsvåndor hopressade till ett enda giftermålsbeslut, en enda gång.

Överlevnad, framtid och jag, allt beroende av börd, ekonomi och tänkbar fertilitet. Inga nyheter, men lite viktigt om man ska uppfatta den kalla ödesmättnaden och skräcken under de tisslande intrigerna och bry sig om den där hopplösa avgrunden mellan förnuftets tyranni och känslans hunger som är Austens tema.  

Göteborgs stadsteater tar ett skutt över klyftan med hejigt humör, regissör Maria Löfgren vinkar varken åt hedersdebatt eller annan samtid. Pianot står visserligen på hjul, koffertarna går att åka runt på och de fotsida eleganta blomsterdraperierna ser ut som en annons för Room. Men annars är det, som tur är, bomullsband och baler, slemma libertiner i röd jackett och trampande hemmasöner i mossgrön tafatthet som sirligt hälsar giriga släktingar, kattaktigt stridande om änkans finporslin. Men bojorna av osjälvständighet ligger tunga och lite moderna över nackarna på systrarna Marianne och Elinor. Victoria Olmarker och Ruth Vega Fernandez hittar en del äkta värk bland portvins-näsorna, även om de enkelsidiga roller de fått, behärskad och obehärskad, inte är helt lätta att kånka på.

Oväntat nog blir det förförarskurken själv, Willoughby, mors mardröm om mannen som livsfaran, i Eric Ericsons nästan obscent charmiga version, som penningblind, ångerfull och full vandrar ut i kulissen som den mest minnesvärda förloraren, komplett oförnuftig och synnerligen okänslig som han är.

Jenny Teleman

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.