Strindberg på äldreboendet

”Spöksonaten” ett ödesmättat rannsakningdrama

Sladdriga nattsärkar, tunna, grå fjun som sista minnen av en svallande kalufs, inåtvända ansikten. I Mats Eks uppsättning av en av August Strindbergs allra sista pjäser, Spöksonaten, har hela handlingen förflyttats till ett äldreboende. Samtliga rollfigurer är levande spöken i den brunmurriga våningen, signerad scenografen Bente Lykke Möller, med minnen, svek och illgärningar som tunga kragar över sina krökta ryggar. Samtliga utom de få unga, som Överstens sköra dotter (Melinda Kinnaman) och Studenten (Hamadi Khemiri) som ramlar in som den ödmjuke hjälten men raskt dras in i den infernaliske direktör Hummels nät.

Spöksonaten är en drömsk text som sömlöst glider mellan demonernas och den småsinta verklighetens världar. Flera av Strindbergs återkommande käpphästar och fixa idéer återkommer här, hans upptagenhet vid världens förljugenhet, vänners falskhet och bittra familjehemligheters förödande kraft, men också livets orättvisa uttryck genom detaljer som att kokerskan spär ut såsen med soja och kokar ur märgen ur benet till sig själv. Kokerskan som parasit och mer skrämmande än så, som demon. Men här, när kokerskan gravid och rejäl i Hulda Linns gestalt, klappar gamlingar tröstande på kinden inför natten, undrar man var den där demonen egentligen bor.

Det är de små glidningarna, inte minst frammanade genom de Ekska charmerande dansnumren, som gör denna Spöksonat så spännande. De lägger ett försonande fniss över det ödesmättade rannsakningsdramat, men lyfter också fram vemodet som ackumulerats i en samling människoliv strax före döden. Mats Ek har stoppat in små samtidsmarkörer, refererar till äldrevårdskrisen och striden kring de fasta anställningar, men vilken tid det hela utspelar sig i blir oviktigt i det framför allt själsliga drama som uppsättningen skapat. Och därmed blir den könsöverskridande rollbesättningen, med bland annat en suverän Stina Ekblad som en rörande direktör Hummel, övergiven av alla inklusive sig själv i sitt cyniska manipulerande, bara en understrykning av att här härmar vi inga verkliga människor, här skapar vi en ny värld på teaterns egna villkor. Och den bärs av en samling lyhört sköra och berörande skådespelarinsatser.

Jenny Aschenbrenner