Shakespeare som popkulturellt nörderi

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-26

Andreas Nilsson spelar narr i ”Som ni vill ha det” I Roma klosterruin.

En rolig grej med Som ni vill ha det är att ”sådan kärlek som bara har bränsle för högst två månader” får vara med.  De par vars passion kanske inte är lika hög och självklar som Romeo och Julias eller lika sprittande tonårspilsk som de jagande ungdomarna i En midsommarnattsdröm. De vars känslor aldrig blir så förgörande giftiga som Lady Macbeths eller ens kommer i närheten av den vilda faderspassionen hos plågade Kung Lear.

För i den här komedin gifter sig narren med den fulaste getvakterskan genom ett infall och en snäll hunsad herde utan espri får sin elaka, själviska dam för att han helt enkelt var den ende som gitte. Och ordet förs genom hela stycket av länsherren Jaques, en cynisk melankoliker, trött på allt vad blankvers heter och särskilt på förälskade valpar som skriver dikter, virrar runt i skogen och ropar ut namnet på sina kärleksobjekt.  

I slottsruinen i Roma tjugoårsjubilerar traditionen att spela Shakespeare varje sommar med Som ni vill ha det utklädd i samtidsreferenser. Andreas Nilssons utfestade narr har tuppkam, dragkedjor och en gammal krogrävs självförtroende. Danilo Bejaranos unge kungason är inte rädd att gråta och den landsförvisade hertigen, Mikael Ahlberg – mycket hippiechic i pälsmössa och lila skinnbyxor – leder resterna av sitt hov i skogen. Ett hov som består av en ytterst cool blandning av gröna vågen-ironiker och kultiverad ekomedveten ungdom. De onda hemma i borgen tampar lustfyllt runt i uniformer av blankgrått siden som signalerar just sådan uråldrig diktatur och vag framtid som de skurkaktiga planeternas skaror i gamla SF-filmer brukar göra.

Även wrestling, diskopunkutstyrsel och en Rocky Balboa-revanschscen får plats i uppsättningen utan att alls ha sönder Göran O Erikssons svenska manus.     

Sådant populärkulturellt nörderi med milt gayskämtande och lättjefulla sarkasmer mot texten är en avslappnad regi-idé och verkar också befriande för skådepelarna.

Kanske är det Helena Nizics Rosalind som haft störst glädje av att bli en helt modern flicka. Överspänd, intelligent och fullkomligt upptagen med att ständigt analysera kvaliteten på sin blivande partners eventuella känslor.  

Jenny Teleman 

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.