Höst på hospitalet
Claes Wahlin om tolerans på teatern
Uppdaterad 2017-03-03 | Publicerad 2017-02-24
”En värld är varje människa”, diktade Gunnar Ekelöf några decennier efter den tid som Barbro Lindgrens båda romaner Eldvin och Molnens bröder utspelas under, någonstans i början av 1900-talet. Vi möter människor på ett hospital av den gamla sorten, det handlar mer om förvaring än om reparation. Människorna lever i sina egna världar, ofullgångna som barn, olyckliga men emellanåt med glimtar av lycka.
Det är knappast en slump att Dramaten under den senaste tiden har satt upp flera pjäser som ger röst åt de som faller utanför normen för en fungerande människa. Stridsbergs Beckomberga, Vessas Fåglarna eller Bernhards Ritter, Dene, Voss. Samtidens tolerans för de som inte passar in minskar år för år.
På Dramatens stora scen reser sig längst fram ett högt träd med höstbruna, något överdimensionerade löv. Spelet sker runt detta träd. Här lyssnar vi till de intagnas allt annat än sammanhängande tal: minnen från förr, om olyckor och brott. Syftet är givetvis att skapa sympati för dem, att se var och en för vad de är, att också detta är en människa, om än isolerad och prisgiven åt en verklighetsuppfattning som skaver.
Lars Rudolfsson bygger en värld som är lojal med personerna. Tid och rum flyter, vi befinner oss i ett ständigt nu, den ena scenen efter den andra i absolut presens. Men det är framför allt skådespelarnas afton. Var och en i den stora ensemblen har skapat sina figurer med stor integritet, men bäst fungerar det när replikerna inte blir alltför långa.
Rasmus Luthanders entusiastiskt gestaltade Eldvin kan bli en smula monoton, och det gäller även Johan Ulvesons Caleb. Medan till exempel Anna Björks Modern/Augusta eller Thomas Hanzons Johan, Bengt CW Carlssons Bernhard/Harry och David Fukamachi Regnfors Love alla elegant balanserar sina rollfigurers inre tillstånd mot publikens uppmärksamhet.
Visserligen är väl syftet att delvis utsätta publiken, att pröva sympatins gränser hos betraktaren. Men i dramatiseringen uppstår också friktioner. Det slags romantiserade humanism som genomsyrar uppsättningen riskerar att skymma allvaret.
Föreställningen är också för lång. Det som vi har fått ta del av den första timmen varken fördjupas eller kompliceras under resten av föreställningen.
Möjligen är det litet mycket begärt, när nu varje blick mot det som avviker från normen tycks bli allt kallare för varje dag som går.
