Vård med rätt att döda

Amelie Björck

Målmedvetna åldringar tar över i farsiga Dödspatrullen

helskärm

Äldre vårdtagare är underrepresenterade på de flesta prestige­arenor, inklusive kultur­ens. Visst: flera viktiga böcker om äldrevården har på senare tid givits ut, av författare som Anna Bäsén och Sara Beischer. Mamma- och pappaböckerna har också duggat tätt. Men i regel rör det sig om skildringar av åldringarnas situation genom någon annans blick - vårdpersonalens eller den anhörigas.

Marie-Louise Ekman gör något annat. Även om hennes två uppsättningar om äldre - Gäckanden som hon gjorde 2008 respektive Dödspatrullen som nu avrundar hennes chefstid på Dramaten - är lite för farsartade för min smak gillar jag just detta skarpt: att åldringarna själva tar kommandot och både vårdpersonal och barn hamnar i bakgrunden. Inte för inte är det ju också Dramatens äldre garde som stapplar omkring på scenen; rullatorernas hjul lyser glamoröst röda. Den skam som brukar åläggas sam­hällets svaga har icke internaliserats hos deras rollpersoner. De darrar på handen men vet vad de är värda.

Liksom i Gäckanden briljerar Marie Göranzon i rollen som ålderstöcknig pantertant inspirerad av Ekmans mamma. Det är hon som ger hemtjänsten öknamnet ”dödspatrullen”. För sin nya herr­bekant på äldreboendet, Örjan Rambergs veke gentleman Kurt, lägger hon förvirrat men självhävdande ut text­en, domderar och går på. Glömsk av hur man brukar göra bjuder han på hela dricksglas med whisky och försöker tillmötesgå den avancerade damens behov. Men det blir rent fatalt. Dessförinnan hinner i alla fall den godmodiga lyteskomiken à la god dag yxskaft spinna på ganska bra.

Vad ligger bakom denna kvinnas våldsamma ombytlighet som får henne att i ena stunden smäda sin harmlöse herrbekant som snuskgubbe, i nästa som könlös? I ett tafatt tumult för­söker hon slita av honom kläderna och dra honom över sig på golvet. Han verkar dock ha glömt vad sex är.

I stunden blir det en komisk scen, i en karnevalistisk och uppsluppen pjäs. Det är inte förrän under den iskylda hemvägen som bilden djupnar av en kvinna snärjd och skadad efter ett liv av sexuell ofrihet - som nu i demens och fylla vänds ut-och-in och blir till hänsynslöshet mot en mycket bräcklig man. Då gör det plötsligt ont.