Pricksäkert lapptäcke

Loretto Villalobos ser en föreställning om migration med många höjdpunkter

helskärm

Spastiskt rör sig kropparna i en halvcirkel till en suggestiv, löst vävd matta av ljud. Med en spoken word-liknande närvaro uppmanar Frida Spång oss att lyssna efter de båtar som landar. Idén till föreställningen Det landar båtar vid vår strand sägs ha kommit ur drömfragment om människor på flykt och kulturkrockar.

Vi möter flyktingfamiljen vars omständigheter inte låter den välvillige värden att hålla sig till manus, till hans stora frustration, och vi möter slacktivisterna som är mer upptagna av att starta grupper på Facebook än att hjälpa den som är i nöd rakt framför näsorna på dem. Föreställningen är ett kollage av uttrycksformer, stämningar och infall som presenteras som ”låtar” av ensemblen.

Scenen är mestadels naken, undantaget en brokigt skuren plywoodskärm i fonden, och rek­visitan består av träklossar som får vara såväl mobiltelefoner som vattentetror. Nakna är också ensemblen på attribut, i sina hudfärgade scenkläder.

Detta lapptäcke till föreställning har några riktigt fina höjdpunkter. Scenen med kantarellen som söker jobb som flugsvamp är precis så absurd som den låter, och är riktigt träffsäker. Flugsvamparna, klädda i rödprickiga badmössor och tutus av prickig bubbelplast, ger den stackars kvalificerade kantarellen kalla handen med sin pladdrande byråkratrotvälska samtidigt som de brister ut i synkroniserad dans. Hon brister snart själv ut i en egen dans där impulsen att rikta ett anklagande finger mot oss kvävs av en andra impuls att underordna sig.

Ester Olofssons koreografi, och senare solodansnummer, är kanske det mest drömriktiga med föreställningen. I andra akten får vi också höra en serie vittnesmål om krigets fasor framförda på fyra olika språk. Kakofonin övergår efter en stund till krigskorrespondenternas cyniska jakt på äkthet som når ut genom linsen. Själva vittnet lämnas i sticket.

Ibland blir man som publik också lämnad i sticket.

Grisfesten, där ensemblen hänger sig åt hedonistiska svinerier till hög musik är obegriplig och för lång. För lång, eller snarare för löst utförd, är också lekshowen där Kristina och Karl-Oskar tävlar om uppehållstillstånd, även om Rasmus Gisbys lekledare är inställsamt ondskefull.