Amerikanskt valfusk och en morfar på gaytinder
Tre korta operahistorier om dagsaktuella ämnen
Publicerad 2023-06-08
Samma kväll som Sveriges främsta mezzosopran, Ann Hallenberg, ger en enastående konsert i Tyska kyrkan med arior av Händel och Vivaldi är det premiär på tre nyskrivna operor på Kungliga Operans Rotundan. Musik har ingen ålder kan jag lätt att konstatera efter att först ha hört Hallenberg, och några dagar senare de tre kortoperorna.
Om Ada Lovelace – grevinna, dotter till makarna Byron, matematiskt snille – och hennes kamp mellan förnuft och känsla (representerade av hennes föräldrar) handlar den första operan om. Om en morfar som sent i livet kommer ut och på dotterns uppmaning förgäves försöker berätta om detta för det älskade barnbarnet handlar den andra operan. Den tredje handlar om elektorsvalet i Michigan 2020, när Joe Biden vann över ni vet vem.
Nog är det aktuella ämnen som har fått röst och musik: patriarkatets makt anno tidigt 1800-tal, sexuell identitet i alla åldrar i dag och hotet mot demokratin i (inte bara) dagens USA. Jag återkommer till detta med aktualitet.
Musikaliskt mest intrikat är Christofer Elghs Ada, här finns en kromatisk linje hos Ada (Anneli Jupither) som skickligt varieras i hennes kamp mot fadern lord Byron, samtidigt som rösterna vävs samman utan att förlora sina identiteter. Tyvärr är texten aningen anakronistisk emellanåt, den kunde också vara mindre bokstavlig.
Kristina Forsmans Morfar, kom ut har både nyromantiska klanger och inslag av jazz; musiken är helt enkelt rolig. Ann-Sofie Báránys text har hittat rätt tonläge med flera finurliga formuleringar, och här måste en eloge ges till Jessica Forsell som barnbarnet Greta. Hennes obekymrade förtjusning och oskuld ger en fin kontrast till moderns (Marie-Louise Granström) ängsliga allvar.
Den amerikanska historien, Bagatelle, där Martin Virin står för både (engelsk) text och musik, skildrar en händelse i Lansing, Michigan (förevigad på Youtube). Musiken lånar både från den senromantiska och modernistiska 1900-talstraditionen, vilket passar när ämnet är USA. Lite synd är att den första halvan är en mors (Annica Nilsson) lektion för sin dotter (Lisa Thor) om det amerikanska valsystemet, som är mer krångligt än dramatiskt. Men när väl lektionen övergår till att de falska elektorerna försöker tränga sig in i Michigan Capitol, viker det didaktiska för det dramatiska med god effekt.
”Hur blir operan samtida?” frågar sig dramaturgen Katarina Aronsson i programbladet. Short stories-projektet – det fjärde i ordningen – är betydelsefullt för att kunna pröva och hitta kompositörer och librettister som på sikt kan anförtros större projekt. Men om texterna ska ha bäring räcker det inte med att de är samtida i den meningen att de bekräftar publikens redan accepterade värderingar. Scenkonsten måste våga komplicera och ifrågasätta, den måste ligga före lagarna, och inte stryka publiken medhårs. Där lagen slutar tar scenen vid, skrev redan Friedrich Schiller strax innan Ada Lovelace kämpade för sin rätt.
