Rart men stumt
Amelie Björck ser ett starkt drama gå till spillo
Uppdaterad 2017-03-03 | Publicerad 2017-02-14
I Ninna Tersmans enaktare Jävla parasiter! från 2008 möts två ungdomar, vars föräldrar tvingats fly hemländerna, på en flyktingförläggning. De fördriver tiden och mardrömmarna med att trevande berätta sina (föräldrars) livsberättelser och härma dumma företrädare för mottagaradministrationen. Texten är baserad på intervjuer med flyktingar, handläggare, sjukvårdspersonal och advokater på Nya Zeeland och Sverige – om varje hejdat liv är unikt, är kringverkets ”ärende”-diskurser globala.
När Teater Komet tar upp dramat på Teater Tribunalen väcker det både respekt och lite besvikelse. Respekt eftersom dramat är ett starkt memento om limbolivets materia av döende hopp och barnen som systemets gisslan. Besvikelse eftersom möjligheter går till spillo. Lena Mossegårds regi förstärker varken de poetiska eller dokumentära dimensionerna av texten; inte heller ungdomarnas iscensättningslek tas riktigt tillvara.
Marie Olssons scenografi med 16 tomma madrasser på golvet känns väldigt långt från flyktingvardagens trångbodda inferno, och bidrar till känslan av scenisk tillrättalagdhet. Albin Grenholm har en rörande mottaglighet i sitt spel, medan Isabel Reboias spelstil ligger nära en läsning av texten, lite i en bubbla. Mötet blir rart men aningen stumt.
På Folkoperan ett par stenkast från Tribunalen befolkas scenen snart av fattiga EU-medborgare och amatörkörer från förorten i Förklädd Gud, premiär den 13:e. Institutionerna tycks knappa in på frigrupperna i scenisk radikalitet.
