Sexarbetarliv på Östermalm

”Föddhora” är inte perfekt teater men hjärtat växer av Martina Montelius enaktare på hoj

Publicerad 2019-11-10

Skådespelaren Lo Kauppi i rollen som Teresa, i Martina Montelius ”Föddhora” på Teater Brunnsgatan 4.

Kampementsgatan finns på riktigt, jag har googlat. Vetskapen känns hoppingivande, för i Martina Montelius nya enaktare blir gatan ett nästintill mytologiskt mål för Teresa: ett slags portal till hennes nya liv bortom avsugningar och förnedringssex.

Lo Kauppi driver Montelius brutala, knasiga, galghumoristiska monolog framåt per cykel. Hon trampar och snackar och trampar på en stillastående hoj i ett naket svart scenrum. Stannar när huvudet spricker av torsken Sven som på dagen jobbade med välgörenhet men på kvällen blev purpurfärgad av att göra henne illa (och ibland vill hon tillbaka till honom som till en självskada).

Stannar för att plocka i gruset efter delar av Marisol, en nerdekad vän som gick fel väg hem och blev våldtagen och styckad. Eller för att förklara för oss varför hon inte kan gråta.

Är det där en slamsa av Marisol? Eller är det en hund Östermalmstanten har i sitt svindyra koppel? Kauppis mörka blick står uppspärrad av klassmärkt och självironisk misstro – när den inte slöar ihop i ett morfinrus som löser upp tid och rum. Nu är hon Marisol och sig själv, förr och då när de drogade ihop, allt samtidigt.

Men tillbaka på hojen i illrosa cykelhjälm. Tandoori-grytan måste levereras till Östermalm av detta cykelbud med en lön på 39 kronor i timmen. Varför inte ett litet återfall till avsugningsfestens cash flow? Kampementsgatan liknar en hägring lika ouppnåelig som drömmen att någon ska straffas för allt våld som riktats mot denna lilla Teresa-Marisol-kropp. Gps:en gäckar men jag vill viska: Målet finns på riktigt.

Tänk att jag inte sett en enda pjäs om en ”horas” efterliv förut. Jag har sett rehabdramer om narkomaner, kriminella, cancerpatienter och deprimerade. Kanske har getingboet kring frågan om ”sexarbete” (skydda eller förbjuda?) hittills avskräckt teatermakarna. Men det går fint att berätta om ett kvaddat sexarbetarliv, utan att låtsas veta bäst.

Teaterns kollektiva akt kan alstra en särskild sorts värme kring det mest personliga. Föddhora är inte perfekt teater: svadan går på tomgång ibland, clownnäsan får bara tio sekunder på sig att verka och slutmonologen på temat ”jag vet inte vart jag är på väg” är oväntat lam.

Men vad gör det när solidariteten pumpar i rummet. Hjärtat växer kammare för kammare.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln