Fenomenal fransk förlovningsfars

Cecilia Djurberg smajlar åt Feydeaus Förlovningen på Dramaten

Cecilia Djurberg

helskärm

Farser är som teaterns smileys. Vissa älskar dem och får inte nog av påklistrad komik, andra tycker att de är förfärligt tramsiga. Jag sällar mig i regel till de sistnämnda, och är svårflörtad med banal humor, men kan precis som med smileys tycka att en och annan piggar upp om den är utförd med finess.

Vilket är fallet när Dramaten öppnar vår­säsongen med en klassisk, fransk fars – Georges Feydeaus Förlovningen (Un fil à la patte) från 1894. 

Storyn befinner sig långt ifrån de flestas verklighet och bygger på en gammaldags syn på kärlek och äktenskap. Men Feydeau är farsernas mästare och manuset ett rytmiskt, kuggat maskineri av lögner, självbedrägerier och mänskliga tillkortakommanden. 

Ellen Lamms regi och den rappa, minutiöst samspelta ensemblen försvarar fluffet fenomenalt och polerar fram kornen av allmänmänsklig igenkänning. Den ångestladdade rädslan för att bli avslöjad som bluff som alltid är tacksam att skratta åt för den som för stunden inte själv är inblandad. 

Tack och lov har inga krystade försök gjorts att modernisera pjäsen. En central riskfaktor för avslöjandet är exempelvis pappersprasslet av Le Figaro, och förvecklingarna får stanna kvar i den ursprungliga, franska borgerligheten med en typisk, teatralt förhöjd fiktion där det anses oproblematiskt att skämta med en spansk generals accent. 

Vi bjuds på klassiskt spring in och ut ur sängkammare och sällskapsrum, som scenografen Rikke Juellund färgat vinrött. Dörrklockan ringer ideligen och Gunnel Freds frackklädde betjänt Firmin släpper lydigt in det skruvade persongalleriet som snubblar och trasslar. Svårsuttna divaner utnyttjas för seriefigursförhöjd kroppskomik och ett obligatoriskt klädskåp finns förstås för Rasmus Luthanders nervöse, dubbelspelande och utfattige älskare att gömma sig i. 

I ondulerat hår och glamourösa draperingar är Maia Hansson Bergqvist i sitt esse som den passionerade nattklubbssångerskan Lucette. 

Hon har äntligen fått en natt med sin älskare efter att han mystiskt hållit sig borta i två veckor. Älskaren, som egentligen bara kommit för att göra slut eftersom han måste gifta sig med dottern (Electra Hallman) till baronessan Duverger (Tova Magnusson, chic i såväl spel som kostym). För pengarna – såklart. Men han lyckas naturligtvis inte, så snart är förlovningsfestfadäsen ett faktum. 

Människan. Så löjligt hon spelar sina roller i jakt på kärlek, pengar och bekräftelse. Smiley.