In i glömskan med skratt och gråt
Teater Galeasen sätter ord på demensens tragedi
Publicerad 2022-10-19
Att förlora en anhörig i demens är att tvingas ta ett långt, utdraget farväl. Ha samtal som mest går ut på sånt som att förklara för sin egen mamma vem man är. Dialoger som under språkets kollaps övergår i monologer alltmedan ens existentiella rötter tynar bort. Att skamligt, mitt i sorgen, hantera tanken på döden som en befriare för alla parter.
Poeten Jenny Tunedal har satt väldigt starka och träffande ord på den där processen. I Rosor skador som kom 2017 bearbetar hon sin egen dementa mammas vårdhemstillvaro till ett smärtsamt, poetiskt läsdrama som söker tröst och förståelse.
Hennes skildring av sjukdomens tendens att byta roller på föräldrar och barn går via Kung Lear, Shakespeares tragedi om den åldrade, galne kungen som ska dela sitt rike mellan döttrarna. Här finns ett matchande tema i moderskapet, i dess frånvaro, samt i favoritdottern Cordelias omvända relation till sin far. Tunedal har så att säga redan bäddat med rosa filtar för den fenomenala iscensättning av boken som nu har premiär i Christina Ouzounidis bearbetning och regi på Teater Galeasen.
”Det finns bara ett sätt att vara hennes barn på och det är att vara hennes mor” säger nu Hanna Edh i rollen som dottern till Kung Mor. Den där omisskännliga samtalstonen som gärna drar sig en bit över den sjukas huvud, trots att de är i samma rum, hanterar hon utmärkt.
Jens Sethzman har tonat och belyst scengolv och väggar i ett skiftande, silvergrått skimmer, reflekterande poesins och demensens upplösning av tid och rum. Charlotta Larsson förkroppsligar densamma magnifikt, in i minsta blick, gest, paus. I fluffig silvergrå hårknut och gammalrosa nattkläder avkläds hon sin vuxenagens på väg mot den slutgiltiga vilan, under dotterns besök och inför Natten respektive Dagen.
Denna poetiska mix av vårdpersonal och existentiella Shakespearenarrar, eller kombinerade dödgrävare och trädgårdsmästare. Alexandra Drotz Ruhn och Pelle Grytt ger alla varianter dynamisk gestaltning, också de i pyjamas, ibland i djurmasker.
Tunedals referensspäckade språk ligger nära Ouzounidis egen dramatiska stil. Något som säkert bidragit till att poesin nu kommer lika självklart ut på scenen i replikform som regin funnit så god balans mellan förtvivlan och galghumor. Som det absurda i att slentrianmässigt säga ”glöm det” till en dement och få rappt tillbaka: ”Skulle vi minnas eller skulle vi glömma?” Svaret måste bli att åt Kung Mor får vi både skratta och gråta
