Öronbedövande Beethoven

Claes Wahlin: Någonstans i ”Dövheten” finns ändå ett allvar som kunde ha gjort spelet mer balanserat och nyanserat

avClaes Wahlin

Foto: Sören Vilks
Skådespelarna Anders T Olsson, Johan Rabaeus och Grynet Molvig i Niklas Rådströms ”Dövheten”, i regi av Peter Langdahl.

Beethovens musik är i alla bemärkelser stor. Den minsta pianosonat har ett anslag som stod liv och död och hela världen på spel. Som lyssnare har man ingen möjlighet att förbise detta allvar.

Samtidigt var geniet manligt med rätt att förvänta sig beundran och lydnad. I Niklas Rådströms pjäs Dövheten är det denne auktoritäre, koleriske och misstänksamme Beethoven som Johan Rabaeus förkroppsligar. Han tror att alla vill lämna honom, och lika gott det. Brorsonen Karl (Andreas T Olsson) som förgäves söker klara av sina studier hindras, hushållerskan Barbara (Grynet Molvig) är oduglig och avskedas var sjätte vecka, medan assistenten Holz (Per Svensson), bockar, bugar och tröstar.

I Wien, där det hela utspelar sig, har nyss den nionde symfonin uppförts. Framgången uteblev, Beethoven är mer förbannad än förtvivlad. Som ett orättvist behandlat barn skyller han på alla omkring sig. Eftersom han inte hör, så måste Karl och Holz skriva ner sina repliker på lappar, samtidigt som de förgäves skriker dem i örat på honom.

Inte ens i andra akten, när döden lurar om hörnet, upphör hans gnäll. Han saknar sin Karl, som efter att ha försökt komma bort från Beethoven gjort ett självmordsförsök och tvingats lämna Wien. Det enda roliga Beethoven tycks ha är när han i drömsekvenser konverserar med den döde Mozart.

Drottningholmsteaterns scen består av några stolar, en säng, potta och notblad. Kulisserna visar träd och buskar, en smula ologiskt, om det inte är den av romantikerna dyrkade naturen som vi ska påminnas om. Peter Langdahls regi håller sig borta från allvaret. Här spelas nämligen komedi, och därtill av det högljudda slaget, som tror man att det är publiken som är döv.

Ensemblen talar hellre rakt ut mot publiken, än till varandra. Det hålls alltför långa monologer om musik och skapande, men just de tankarna svävar fritt från själva dramatiken. För övrigt är det inte så mycket traditionell dramatik här annat än till formen, som erinrar om en fars från det tidiga 1800-talet med den trogna men förnuftiga pigan som listigt styr undan från utbrotten från husets herre.

Ensemblen använder sin betydande komiska repertoar och kunskap, Rabeaus och Olssons gester, betoningar och skickliga pauseringar känns igen. 

Någonstans i ”Dövheten” finns det ändå ett allvar som utan att okritiskt falla tillbaka på romantikens, kunde ha gjort spelet mer balanserat och nyanserat. Beethoven passar helt enkelt inte i en komedi.

ARTIKELN HANDLAR OM