Klasskamp i miniatyr

Loretto Villalobos ser en trilogi på väg att fullbordas på Teater Tribunal

helskärm

Jag kommer ihåg att jag när jag läste Suzanne Collins trilogi om Hungerspelen tänkte vilka lyckans ostar dagens barngeneration är, som får ta del av samhällskritisk litteratur som skildrar klassamhället på ett så träffande sätt, och dessutom där barnen är revolutionens förgrundsgestalter.

Så när Teater Tribunalen med Mamman bjuder in barnen på dockteater om klasskamp och uppror så är det en luttrad målgrupp de riktar sig till.

I Maksim Gorkijs Om en moder (1906) är det också en tonåring, Pavel, som tänder en upprorisk gnista hos de utsugna arbetarna och sätter revolten i rullning. Med Åsa Lindholms bearbetning av verket är kanske regissören Erik Holmström själv i färd att fullfölja en trilogi av samhällskritisk teater, där Funktionell dumhet, fritt efter Roland Paulsens Vi bara lyder, var den första delen.

För visst känns estetiken igen hos Mamman i de gråtonade pappfigurerna som får gestalta fabriksstaden och dess invånare. Tonen i föreställningen är sagans, som etableras av en mycket effektiv ljus- och ljudsättning.

Med Maja Kalls dockor laboreras det med perspektiven genom att såväl ha miniatyrer som ­giganter som samspelar sin ­maktobalans, och den brutalitet som ibland skildras ges en ­nödvändig, nästan lite lekfull distans.

Resultatet blir en sällsam och upplyftande kombination av fantasi och realism där de platta pappfigurerna får kött och blod tack vare ensemblens energiska och empatiska spel.