Djärvt – om kön, sex och konst

Publicerad 2016-09-26

Barbro Westling ser en fysiskt utmanande föreställning

Karin Lithman i ”Petra vons Kants bittra tårar”.

Skrikig, skränig och nånstans full av smärta. Susanne Karlssons konstnär vevar på redan ute i foajén och gör allt till sitt. Med skvimpande vinglas, svart skinnjacka och Guns N’ Roses på brösten gör hennes Petra von Kant entré. Hon påstår att vi är del i hennes konstverk.

Hon gör reklam för sina konstnärliga objekt. Raden med skådespelarporträtt, hon har legat med dem alla. Hon är en parodi på konstnären som utlevande provokatör och överdriften och löjligheten kring hennes person är svår att skaka av sig. Bitvis är det faktiskt mycket mer av Helt hysteriskt än Fassbinder i föreställningen på Malmö stadsteater.

Över- och underordningen var i Fassbinders Petra von Kants bittra tårar från 1972 ett plågsamt påtagligt tema, kanske filmens enda. Regissören Anna Bergmanns bearbetning siktar bredare, visar större desperation och mycket högre tempo. Petras liv är hennes konst, andras liv är också hennes.

Full fart bakom scenen med filmkameran där en av Petras borgerliga beundrare, Karin Lithmans oefterhärmliga Sidonie, sitter med öppen dörr på toaletten. Trogna medarbetaren jobbar på med Petras tavlor. Själv har hon fullt upp med gin. När Petra möter den attraktiva och yngre Karin blir hon förälskad men det hindrar inte att hon tvingar Karin att framför kameran berätta om hur hennes föräldrar dog. Det blir ganska hafsigt och slafsigt och destruktivt kring Petra.

Någonstans i barndomens stora röda jordgubbe som snurrar i Janina Audicks scenografi finns en saknad mamma, någonstans en krävande konventionell dotter. Videoverket med Karin, ett imponerande visuellt nummer i sig av Sebastian Pirchers, visar upp henne som den fullbordade produkten som vet att hantera sitt kön som sin makt. Och som lärt sig manipulera, vara iskall och älska på samma gång. Natalie Sundelin är helt suverän i det gradvisa förvandlingsnumret.

I Anna Bergmanns fysiskt utmanande och djärva föreställning finns både empati och skräck inför konstnären som stark kvinna. Det är bara kraftfulla kvinnor på scenen och det känns som en fest i nuet. Det är visst också skrattretande. Är det ett varningens finger som föreställningen vill lyfta, liknar det ändå mer det längre fingrets ”fuck you”.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.