Vuxnas vanstyre

Martina Montelius roman blir engagerande teater

Publicerad 2017-04-03

Anna-Lena Efverman och Robert Fux i ”Främlingsleguanen”.

En tröja (eller två) kan säga mer än tusen ord. De tröjor Anna-Lena Efverman och Robert Fux har på sig i Främlingsleguanen glänser som mässing, men så fort fingrar dras över ytan vänds fjällens röda undersida upp och spåren liknar sår över bål och armar.

Tröjans kombination av hårdhudadhet och total sårbarhet förenar två lika hårda och såriga gestalter: den knappt femåriga flicka vars värld vi träder in i och hennes sjuka husdjur, leguanen, som hon vårdar ömt. Flickan för ordet från skådespelarnas båda munnar, medan ödlans klor emellanåt formar gestiken.

För ett barn med en vuxens språk och integritet är världen full av övergrepp. Denna ovanliga flicka, med stora krav på civilisationens bildning och kvalitet, är inte bara övergiven av sina rökande och krökande föräldrar (”upphovsmännen”), hon är också omgiven av imbecill dagispersonal och läkare som tar sig rätten att peta killekill. Ända tills hon flyr från eländet för att klara sig själv och leva efter egna lagar – som den att bara gråta till Lilla huset på prärien.

Martina Montelius roman, som hon nu själv dramatiserat, rymmer hela denna skriande ensamhet, men barnets komiska, hypervuxet litterära intellektualitet skapar där ett slags buffertzon. I Natalie Ringlers iscensättning
är språket intakt, men det brutala draget blir ändå mer in-your-face när riktiga kroppar gestaltar denna vidriga vuxenvärld.

Anna-Lena Efverman använder med pondus sin räligaste skånska och sina erfarenheter från humorscenen som dum dagisfröken. I en annan scen ger hon flickans mamma släpig Kristina Lugn-röst (Lugn är ju mamma till dramatikern), när hon slätar sina ord om flickans geni över familjedysfunktionerna. Dramat står modigt nära det biografiska stupet där.

Att dynamisera en monologisk text genom att dela den på två skådespelare är ett beprövat grepp som fungerar bra. Skådespelarna utstrålar tillit till varandras spel, i fysik och replik, på ett sätt som engagerar. Möjligen överarbetar Ringler uttrycken ibland, som när flickan rock’n’rollar fram berättelsen om hur hon stalkar två bortskämda systrar på badhuset. Är denna headbanging-stil en regelstyrd flickas utlevelse, eller uttrycker det snarare en mainstreamidé om vad en rebell är?

Leguanen är döende, som för att flickan ska slippa dö. Det är ju ofta husdjurens lott att bära människors sorg och frustrationer. Teatern liknar i detta ett husdjur, som avlastar oss en del av våra bördor. Jag tror att publiken, urkrafsad
av Främlingsleguanen, lämnar platsen några blytunga gram lättare.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln