En riktig knöl i huvudrollen
Amelie Björck ser potatisen ta plats utan revolution
Publicerad 2017-06-03
Den största sommarteaterklichén när Parkteatern drar i gång årets säsong står vädret för. Några repliker in kommer storskuren och avbrottet. Ett plasttält bärs rutinerat fram och sedan tillbaka när regnbåge och sol åter gör scenen brukbar. Ecce svensk sommar! Rollgalleriet i Magnus Lindmans lilla pjäs är desto mer originellt. I huvudrollen en riktig knöl. Ja: potatisen.
Vi var kanske några som väntade oss ett lokalhistoriskt drama om den så kallade ”potatisrevolutionen”, dagen den 5 maj 1917 då butikerna kring Nytorget stormades av kvinnor och några män i jakt på mat till sina svältande barn. Exporten till första världskrigets Tyskland hade tömt reserverna och de handlare som hade potatis kvar väntade girigt på ytterligare prisstegringar.
Jodå – några kraftfulla scener på slutet återspeglar detta kaotiska förspel till 1920-talets reformer för kvinnlig rösträtt och 8-timmars arbetsdag. Då svingar Albin Flinkas värjan som konstapel och polisbrutaliteten i vår egen tid får sig en halvsubtil gliring.
Den som vill veta mer om revolten får läsa Håkan Blomquists eller Rainer Anderssons böcker om händelsen, för fram till denna punkt har föreställningen varit potatisens mer än revoltörernas. Och ur publikperspektiv: barnens mer än den mogna majoritetens.
Potatisens historia berättas med buller och bång och stolt medverkan av barnpubliken. Det är rockig hysteri, en del skojigheter (jamber och gröt- jag menar potatisrim!) och hel del stolpigheter. Perspektivet är europeiskt.
Historien börjar med importen av päror från Sydamerika till det guldfixerade och föga potatisimponerade spanska hovet; det fortsätter sedan med en särdeles misslyckad introduktion vid engelska hovet där drottningen äter blast och prutthumorn gör inspel, och en mer lyckad infiltration vid det franska där Marie Antoinette förförs av potatisblommans skönhet. Tillslut tar även bondlurkarna den misstänkliggjorda djävulsroten till sina hjärtan och åkrar.
Ensemblen på fyra levererar med starka röster och yvigt spel bland potatislådorna; inte minst Emma Mehonic drar ett stort lass utan att digna. Avslutningens hyllning till den oansenliga, kollektiva rotfrukten med så många namn, färger och sorter är nästan rörande rar. Så lik den ändå är oss alla i allmänhet. Knölen.
