Plats på scen för rättighetsteater
Claes Wahlin ser den turnerande föreställningen ”I am Europe” på Dramaten
Publicerad 2019-04-06
Frågan är hur gammal tanken om Europa som en enhet är. Någon skulle kanske börja redan med Karl den Store och 800-talet. Men efter alla gränsförflyttningar genom historien, för att inte tala om konflikterna, så är tveklöst, EU eller inte EU, frågan minst sagt öppen.
Svaret på frågan skulle kunna vara titeln på Falk Richters turnerande föreställning: I am Europe. Vi möter åtta skådespelare, individer som alla trots skiftande ursprung bor och verkar i Europa och således, vare sig de vill eller inte, är européer. De må komma från Nordafrika, Paris eller landet som inte längre finns, Jugoslavien. Familjekonstellationerna är varierande. Få, om ens någon, är heterosexuell.
Scenen består av ett bord med pallar, tre tv-skärmar, ett dussin mjuka kuber och några större, smäckra stålskelett. Det fysiska spelet med koreografiska inslag och lite sång är inflätat med samtal där publiken emellanåt tilltalas, som ska vi inte bara ta ställning till de olika diskussionerna på scenen, utan också bli medvetna om frågorna.
På skärmarna ser vi bilder av gatuprotester och makthavare, avståndet mellan medborgare och makten är i det närmaste absolut. Och det är kanske just i denna dramaturgi som uppsättningen inte riktigt säger så mycket nytt, inte ens för en Dramaten-publik. Utnämningen av dels makten, dels de populistiska högerströmningarna, till vad som skapar sprickor i såväl Europa som enskilda länder är knappast någon radikal analys eller beskrivning.
Föreställningen lever av sitt sceniska uttryck, det eleganta tilltalet och förmågan att kombinera dans, akrobatik, dialoger och musik. Här finns också en självironi, en lekfullhet som de mer allvarliga historierna emellanåt glider ut i. En persons berättelse, dennes identitet, innehåller gärna en och annan fördom, fördomar som därmed blottläggs och, i bästa fall, löses upp.
EU-valet är nära förestående och den här turnerande föreställningen ligger givetvis rätt både i tiden och i att resa runt i Europa. Likväl är frågan om identiteten är en så viktig led i den formel som ska gå jämt ut där svaret ska vara Europa. Poängen med Richters uppsättning är att svaret Europa ska rymma alla identiteter, ett ekumeniskt samhälle där alla religioner, sexuella läggningar eller etniska härkomster ryms.
Onekligen är det en smula optimistiskt, det är ju inte alls säkert att Europa blir ett identitetsparadis bara för att populisterna röstas bort. Svaret är, som sagt, öppet.
