Läckert och löjligt i ”Misantropen”
Publicerad 2013-09-30
Klassiker med med humor i friskt ändrade könsroller på Malmö stadsteater
Att det på teatern låter tillgjort och konstigt brukar ofta de ha som skäl som vägrar sätta sin fot där. Men när Anna Pettersson sätter upp Misantropen på Hipp i Malmö använder hon sig friskt av alla de tillgjordheter, poserande och mimande som utvecklats framför mobilkameror och i umgänget och som vi dagligen har omkring oss. När dessa får växa ut i rytmiskt koreograferade och långt drivna ceremonier kring kindpussande, sexiga förflyttningar och gränslöst ätande blir det väldigt roligt. Hans Marklund har gjort en särskilt inspirerade insats, skådespelarnas spelglädje och helvassa snits är inte att ta miste på.
Anna Pettersson, van isärplockare av klassiker sedan framgången med Fröken Julie, har denna gång valt att genomgående byta kön på pjäsens roller. Misantropen heter alltså Alcestine och är kvinna och Anneli Martinis djupa bas och teatrala tordönsstämma äger den självutnämnda sanningssägarens fulla komiska vibrato. Det är hon och bara hon mot alla fjäskare och hycklare och karikatyren drabbar helt klart båda sidor lika.
Regins ändrade könsroller till trots, är detta ändå inte en föreställning där man sitter och tänker genus. Utom möjligen i den fabulöst utdragna fyllescenen där Susanne Karlsson med svanpar i barm och Cecilia Lindqvist med påfågel på rygg glada och småkåta vaskar och snaskar och tar väldigt mycket plats. Den scenen har man sannerligen varken sett eller skrattat åt tidigare på teatern!
Överlag är det nämligen så väldigt snyggt och läckert 1600-tal på scenen med fluff, guld och lustiga små lekdjur. Lisa Hjerténs frasande pastelliga kostymer, sidenband och lager med volanger, inte att förglömma. För det är lika mycket samtida uttryck och rörelser, till exempel när Peshang Rad, som Célimon, det manliga objektet för Alcestines ömma låga, likt försåtligt dockgodis rör sig över scenen.
Vi skrivs inte genus på näsan men replikerna, i Ulf Peter Hallbergs suveräna översättning, trillar ändå pärlande friskt med de ändrade könsrollerna. Men framför allt skrattar man åt alexandrinerna och är med både på det skamlösa publikfrieriet och de mer coola blinkningarna i föreställningen. Är vi kanske inte lika löjliga, vi i publiken som de tillgjorda preciöserna på scen? I all smart teater förflyktigas Molière med sin kritik och ingen skada skedd, vi skrattar åt hans komedi.
