En skrattspegel för vår tid?

Loretto Villalobos blir en deltagande obeservatör på Turteatern

helskärm

Alla beskrivningar av Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen från 1992 blir i slutändan grova förenklingar. Det är en grotesk skröna om perverst sex, kannibalism och våld.

Ja, men det är också en skildring av glesbygden, en svensk periferi som blir allt mer marginaliserad i takt med avfolkningen till storstäderna, skriven dessutom på Skelleftemål. Javisst, men det är också en karnevalisk dekonstruktion av filosofins, teologins och högkulturens stöttepelare, samtidigt som det också är en berättelse om en, förvisso problematisk, kärlek mellan elvaårige Pyret och hans Morfar i en värld som är kall, ful och förrädisk.

Ja, beskrivningarna av boken motsäger och tar ut varandra. Så när Turteatern gör teater av boken, sker det i form av en installation av Teratologens universum till vilken Sara Lidman välkomnar oss försynt i ett lysrörsbelyst mötesrum. Sedan blir vi deltagare i dryga två timmar av Morfar och Pyrets vardagsliv där vi som gäster får vara med och träffa Morfars vänner, dricka kaffe och äta kaka alltmedan Pyret berättar om de äventyr han och Morfar varit med om.

Vi beträder en plats där Morfars förvrängda världsbild och hatfyllda retorik blir möjliga, logiska, till och med moraliskt riktiga i en samtid som präglas av nihilism och gudlöshet. De olika rummen är uppseendeväckande vanliga, så när det sker avbrott i vardagligheten för, som ett dansande Mumintroll, så blir avbrotten desto mer mardrömsliknande. Hans Sandquist gestaltar Morfar som en domderande patriark, med ett rasande intellekt, men med nyanser som gör det möjligt att se honom med samma ömsinta blick som Pyret gör. Pyret, spelad av Albin Grenholm, som må vara offer för ett stockholmssyndrom i denna kavalkad av övergrepp (som i jämförelse med boken, tonats ner rejält), gör en uppvisning i anlupen oskuldsfullhet.

Nils Poletti gör helt rätt när han avstår från uppvisningsteater till förmån för en mer etnografisk ansats där publiken i ordets rätta bemärkelse blir till deltagande observatörer.

Ansvaret för tolkningarna och beskrivningarna läggs sålunda i famnen på betraktaren – vill man bli provocerad? Go ahead! Vill man se det som en skrattspegel av den rasistiska och fascistiska retoriken som sprider sig som löpeldar i Europa? Kör hårt! Bli äcklad? Göra en bokstavstolkning av Morfars misogyna förkunnelser? Skratta högt i protest åt desamma?