Åtminstone ett huvud måste rulla på Operan

Vokala topprestationer men sceniskt onödigt stillsamt

Claes Wahlin

helskärm

Begärens mål är i Richard Strauss opera Salome inte särskilt dunkla. Herodes vill ha Salome, Herodias vill ha det goda livet och Salome vill ha Johannes Döparens huvud på ett silverfat. Med expressionistiska toner som bäddas in i mjuka klanger hör denna tidiga Strauss-opera (1905), liksom hans Elektra, till operahistoriens blodigaste.

Tematiken passar fint i sekelskiftets Wien. Där verkade Sigmund Freud, där fanns konstnärer som Egon Schiele och Gustav Klimt, satiriker som Karl Kraus och författare som menade att moderniteten låg på efterkälken i den habsburgska dubbelmonarkin.

Än i dag är alla dessa fortfarande moderna, deras verk – inte minst Richard Strauss operor – kan drabba som vore de nyfödda. På Kungliga Operan har Lars-Åke Thessman byggt ett flott hus, inspirerat av Frank Lloyd Wrights geometriska byggnader. Utanför krossat sten, en helt igenom grå värld där Salome trivs bättre än i det överlastade guldrummet bakom glas och gardiner.

När nu Operan åter spelar Sofia Adrian Jupithers uppsättning är det inte, som för 10 år sedan, Nina Stemme som sjunger den krävande titelrollen. I stället är det Elisabet Strid, som äntligen kan höras i en huvudroll i Stockholm. Utomlands är hon en eftertraktad dramatisk sopran, med Wagner och Strauss som specialitet. I Göteborg, som alltid är först, hördes hon redan för 11 år sedan (!) i Rusalka.

Hennes skarpa och fylliga sopran ger Salomes frustrerade upprorskänslor liv. Hon är i utmärkt sällskap. Katarina Karnéus som Herodias matchar henne i styrka och närvaro. Imponerar gör Lukasz Golinski som Jochanaan med en avgrundsdjup, svärtad basbaryton, han vars huvud Salome kräver som betalning efter att ha dansat för den liderlige Herodes, en Jesper Taube i synnerligen god vokal form.

Uppsättningen är elegant, men regin onödigt stel. (Göran Järvefelts gamla uppsättning hade betydligt mer scenisk nerv.) Scenerierna tycks förbehållna huvudrollerna. Alla de tankar som måste strömma igenom birollerna – de religiösa kontrahenternas, soldaternas – får aldrig kropp. Salomes dans är ersatt av ett slags sexuell tortyrscen i en koreografi som stöter sig med musiken och skriver publiken på näsan. Något avhugget huvud presenteras heller inte, vilket väl ändå är det minsta man kan begära i en historia där just det, om uttrycket tillåts, är själva huvudsaken.