En oväntad julklapp

Amelie Björck ser ”Snövit” på Stockholms stadsteater

avAmelie Björck

Publicerad:
Foto: Carl Bengtsson
Maja Rung som Snövit på Stockholms stadsteater.

Ironiskt: Staffan Valdemar Holm som under sin chefstid på Dramaten aldrig gjorde sig känd som feminist blir nu den som med konstnärligt mod tar grepp på könshistoriens krängningar. Det handlar om backlash-mönstret: när kvinnors krav bemöts med initial förståelse, men bara fram till den manliga välviljans gräns. Där sluts åter leden, hon-monstret kvävs och märkligast: ”alla” tycks andas ut. För blev det inte lite synd om männen?

Snövit-sagan, med en rolig och vildsint text av Holm, blir basen för detta oheliga drama. Oheligt också eftersom det i grunden är tveksamt att bygga vidare på den unkna kopplingen mellan yttre ”dvärgskap” och inre förkrympthet – jag kastar in ett förbehåll där.

Men: manskollektivet får i alla fall fler valörer i detta drama än i trakasseridebatten, som ofta inriktas på sex och person. Dessa sju gubbdvärgar liknar en dysfunktionell storfamilj. Lykke Møllers grå scenrum är enligt dem ett ”mysigt” vardagsrum, men har drag av arbetsläger och mentalsjukhus. I mitten står en plåtlåda där Snövit är instängd. Det är dan för Doppare-dan och dvärgarna fylkas kring sin oväntade julklapp.

Relationerna är ömsom hyperaggressiva och ömma, mycket går ut på att hantera bristningsgränser. Göran Ragnerstams Kloker missionerar otåligt sin föreställning om världen. ”Skåne” som Niklas Falks Trötter drömmer fram ur pillerdimmorna finns till exempel inte. Dylika dispyter, eller när Sven Ahlströms maniske Toker exploderar i karaokeextas, varvar upp hela gänget så pass att de måste lugna sig med en gemensam ritual. De mullrar uråldriga ramsor om att tränga in i tunnlar i moder jord. Men kan också bryta mansklichén med en stilla balettövning.

Varje skådespelare för sitt rara guld till potten. Det blir festligt i referensregnet! Men så är det ju Snövit. Så fort hon säger pip sparkar dvärgarna hatiskt på plåtlådan. Hon tillägnas dikt och sång enbart i sovande tillstånd.

När Snövit väl bryter sig ut i Maja Rungs docklika uppenbarelse har hon internaliserat moderns och dvärgarnas grymhet. Hon är en sockersöt, sadistisk lägerledare, hopmonterad av sexiga musikvideos och tv-shower. Dvärgarna tvingas lära nytt: en höjdpunkt är när Snövit sångcoachar Prosit, spelad av barytonesset Fredrik Zetterström, med sina trendigt nasala intonationer.

Det blir för mycket nytt och kastreringens drastiska epifani kan till sist bara leda till backlash. In i lådan med honmonstret igen och vi andas ut, för hemsk var hon. Men det vi andas in igen är: Mörker.

Publicerad: